Göteborgsposten – 31 januari 1862, sida 1

katterna. Så helt och hållet olämpliga för len svära ställningen äro nemligen de styrande, utt de ingenting göra för afhjelpande af de sinansiela behofven utan att de blifva tvingade lertill. Så länge president, kabinett och konzress kunnat läna, skulle de aldrig vågat höja skatterna, af fruktan att derigenom skada sin egen politiska framtid. Det unnes atminstone tre personer i kabinettet, som fiska efter presidenturen. — Seward, Chase och Cameron — och de kunna ej förlika sig med tanken på tunga direkta skatter, ty de veta att äfven de jersoner, som utan motvilja betala ut sina skatter, dock aldrig särdeles mycket tycker om den, hvilken palägger sådane. Allt flera medlemmar af kabinettet få i sitt hufvud att eftersträfva presidentsplatsen; dessutom skulle nog presidenten sjelf tycka om att bli återvald, ehuru han väl emellanat mäste hysa vissa tvifvel om att hans presidenttur ens skall räcka den lagliga tiden eller till 1864, om han inger huru mycket han gör för att störta landet. Hvad beträttar kongressledamöterna svätva de i verklig fara, ty de nya kongressvalen komma att företagas straxt efter påbjudandet af skattelagen, itall det blir någon sådan af, och de som medverkat till densamma skulle då säkerligen förlora sina platser i kongressen. Just de hvilka nu högljudast skrika på högre skatter torde da bli de som mest energiskt motarbeta deras aterväljande. Kongressledamöterna skulle sålunda bli martyrer för sin sak, och blygsamma som de äro, ha de ingen smak för att vinna dylik utmärkelse. De rysa vid tanken på att nodgas genom förhöjda skatter ur folkets tickor taga 150 millioner dollars, utom det att förhöja tullen på alla importerade varor. Men det gifves ingen hjelp derför. Amerikanarne mäste betala eller ock gå under.