Göteborgsposten – 31 januari 1862, sida 1

sjerran. Lyckligtvis påträflade jag straxt derefter nägra hvita män, de första resande jag sett. De visade sig vara trenne fältjägare, hvilka vände tillbaka från Oregon med en mängd pelsverk lastade på tvenne mulåsnor. De redo alla på indianska ponier och en af dem förde vid en lina en stark och välbyggd mustang, hvars lifliga ögon och frustande näsborrar förträffligt motsvarade hans elastiska lemmar. Han hade fångats på slätterna för icke fullt två månader sedan; han hade tillhört en flock vilda hästar, men var nu tillräckligt inriden, för aft kunna begagnas på prairierna. Jag afslöt bandel med jägarne, enligt hvars stipulationer mitt utmattade men dyrbararc djur utbyttes mot denne halft vilde mustang; dessutom fingo fältjägarne fyra guldpenningar i bytet. Arrangementet var rillfredsstallande för båda parterna, och då den högväxte Kentuckiern bjelpte mig att lägga min sadel och mitt betseltyg på den fläckiga häst, jag nyss tillhandlat mig, såg jag hans ögon glimma af belåtenhet. — Jag vill gifva er ett råd, min herre, sade jägaren, då jag lade guldet i hans hårda, brynta band; håll edra ögon öppna under vägen, och låt ej de fördömda rödskinnen få tag i er. Det finnes indianer häromkring, det är säkert. Jag såg spåret af en mockasin der nere vid källan, dit indianerna aldrig komma för något godt ändamål, mylord. Pass på — Utaherna äro icke något att