Göteborgsposten – 30 januari 1862, sida 1

till 9,000 rdr, rätt snart gingo förlorade. Hvad tolket beträffar fanns det deremot för dem en utväg att slippa bli dränkta. Vanliga grufstegar ledde nemligen från arbetsschacktet upp till ett annat, 29 samnar högre upp beläget schackt, i hvilket de voro i säkerhet för vattnet. De lefvande begrafne kunde derföre också första natten tydligt höras arbeta på att undanrödja hindren som skiljde dem irån den ötfriga verlden. Vi sade att man äfven utifrån arbetat på att befria de sångne, och ytterst energiska hafva de ansträngningar varit hvilka man i detta afseende gjort. Man hoppades nemligen alltjemt, och i början ej utan skäl, att lyckas i företaget att från de 215 stackars arbetarne afvånda det fruktansvärda ödet att i jordens innandömen dö en långsam och förfärlig död. Men arbetet skred långsamt framåt. Dag efter dag, natt efter natt förgick, utan att åt de vid gruföppningen i den stränga kölden med qvalfull väntan dröjande hustrurna och barnen kunde yttras något annat än osäkra förboppningar om att olyckan ej vore objelplig, utan att man till slut skulle lyckas i sitt orehafvande. Fem dygn hade förflutit och man hade slutligen påträffat under spillrorna ett tomrum, hvilket gaf anledning hoppas att arbetet nu skulle krönas med framgång. Man hade ännu på aftonen den 20:de hört de instängda arbeta. På deras anhörigas ansigten lästes för första gången en skymt af glädje — men blott för att genast derefter slockna och gifva rum för uttrycket af en så mycket hopplösare förtviflan. De personer hvilka arbetade nere i gruföppningen hade nemligen måst afbryta sina arbeten, tillfölje deraf att en ytterst giftig gasart började uppstiga genom den bildade öppningen. Så plotsligt bade denna gas utbredt sig, att arbetarne knappt nog hunno gifva signal om att bli upphissade och voro mer än halfdöda då de kommo upp. Det var härföre tjenstemännen vid grufvan hade fruktat. Ej nog med att man tvingades afbryta arbetena och sålunda förlänga den plågsamma ovissheten; det värsta var att man deraf fick skäl till den förmodan, att de stackars instangde menniskorna redan blifvit qväfda. Men som man alltid hoppas i det längsta sökte man trösta sig dermed att det inre af grufvan möjligen ej ännu var uppfylld af den giftiga gasen. Um ock åtskilliga hade dukat under, sade man, så vore det likväl troligt att de fleste ännu vore vid lif. Gasen uppsteg mellan spillrorna likt en blå rök, berättade arbetarne hvilka varit nere i öppningen. For att försöka huru giltig gasen verkligen var, tog man en katt och band fast densamma i ett rep, hvarefter man nedsänkte honom i det förut emnämnda tomrummet, der han fick vara en half timma. Då han upptogs var han nästan död och dog ganska riktigt straxt derefter. För att få bort gasen ur gruföppningen hade man anskaffat en ventilations-apparat, för att åter kunna börja arbetet, men detta kunde i alla fall ej ske så snart som var önskligt. En annan omständighet som senare tillkom och ännu mera försvårade räddningsarbetet, var att nedanför det ställe der spillrorna samlat sig hade skett ett stort stenras, och man befarade att detta skulle alldeles tillstänga ingången till schacktet. Emellertid hyste man som sagdt ännu ett slags hopp, ehuru man nödgades erkänna för sig sjelf att det nästan saknade all grund. De tillstädeskomne läkarne sade visserligen, att starka män med tillräcklig tillgång af vatten skulle kunna lefva i sju dagar utan föda; men det var ju ovisst om man skulle hinna befria dem innan dess. Under dagarne innan man gjorde den