Göteborgsposten – 30 januari 1862, sida 1

häst draga öfver prairierna på Broadway-manr. Hvad säger du om det? Ett allmänt skratt hördes. Shem tog med låtsad vördnad af sig hatten. — Aj, aj, sade han, det var ganska raskt af en så fin herre! Ni skall möta ormar på er väg, herre. Det finnes der inga beqvämligheter för fint folk? Er häst skall bli stulen eller uppäten af vargarne, och ni skall troligen råka vill samt dö af brist på ett mål mat, om ni ej kommer ihop med indianerna — och om ni det gör, så väl bekommet! Allt detta skulle ha varit uppeggande för somliga, men jag kände den amerikanska karakteren för väl att låta bringa mig ur fattning. Shem ansåg mig synbarligen för en öfvermodig stadsbo, som ville på ett lättsinnigt sätt störta sig i lejonets gap, och han sökte godmodigt afskräcka mig från mitt öfverilade förehafvande. Jag tog honom, eburu med något besvär, afsides och öppnade ett enskilt samtal. Jag berättade honom, att jag skulle till de östra staterna, att jag hade högst tvingande affärer, men att jag, om han kunde hjelpa mig, skulle rikligt betala honom derför. Jag hyste nemligen en oviss föreställning om, att jag, såframt jag finge lof begagoa de friska hästar, som stodo i ordning på de olika stationerna ä vägen, till postryttarnes begagnande, skulle kunna med stor hastighet till