Göteborgsposten – 30 januari 1862, sida 1

ÄÄAAITLrUö — ledsamma upptäckten att den gistiga gasen spridde sig i gruföppningen uppstod en betydlig gåsning bland de arbetare, hvilka ej voro sysselsatta med räddningsarbetet. De inbillade sig att man redan funnit de olyckligas lik, men att man ej ville omtala det. För att få visshet i detta afseende skickade de en deputation till grufföreståndaren med begäran att få upplysning i saken. Svaret blet att de sjelfva fingo utvälja några ibland sig, hvilka skulle få nedstiga i grufvan och undersöka förhållandet. Detta skedde och de blefvo lugnare. Som tiden emellertid sramskred utan att ett bättre resultat uppnåddes, blefvo de åter oroliga, och man hade svårt att hålla dem stilla. Arbetarne i de angränsande kolgrufvorna hade ämnat att till betygande af sin sorg inställa sitt arbete; men man föreställde dem att det vore vida bättre om de fortsatte sina göromål och i stället lemnade hvad de förtjenade till de olyckliga offrens hustrur och barn. Detta råd hafva de följt. På sjunde dagen etter olyckshändelsen hade ventilationsapparaten gjort luften tillräckligt ren i gruföppningen så att man åter kunde börja arbetet. Det första man hade alt göra var att försäkra sig mot ett nytt ras från öppmngens väggar, hvilket kunnat åstadkomma en ny olycka och äfven begrafva de män som voro sysselsatta med arbetet. Man kan ej utan beundran tänka på dessa män, ty deras arbete år förknippadt med stor tara. Emellertid läto de ingenting förskräcka sig och ansträngde sina krafter till det yttersta. Ändtligen var deras arbete sullbordadt. På attonen den sjunde dagen (den 22:dre) voro de hinder undanröjda som hållit 215 menskliga varelser inmurade 100 famnar djupt under jorden, utsatta för alla hungerns, mörkrets och köldens fasor. Men man kom för sent: de olyckliga voro redan befriade från sina lidanden. Doden hade här fått en rik skörd; den hemska tragedien hade blitvit utspelt i hela dess ryslighet. Tre frivilliga arbetare voro de första att tränga in i grufvan. Redan straxt vid ingången lägo hk. De gingo längre, ehuru luften var dåsig, och funno då en stor mängd personer, sofvande dödens sömn. De återvände med denna förfärande nyhet upp till dagen och lifvet. Mr Humble, inspektor vid grufvan, och mr Hall, intendent öfver densamma, stego derpå ner och återvände efter halsannan timma. Båda blefvo upphissade mycket angripna al gas. De hade varit öfverallt i grufvan utan att finna en enda menniska vid lif, men deremot en hekatomb af döda kroppar. De flesta liken påträffade de i ett galleri nära gruföppningen. De hade att förtälja en djupt gripande berättelse. Familjerna lågo i grupper: barnet i sin faders armar, broder vid sida af broder. De flesta sågo ut liksom de hade sofvit; men högre upp i grufvan fann man några starkare män, hvilkas dödskamp tycktes ha varit svår. Alla matförråd voro förtärda. Några män hade litet säd i fickorna. En pony låg död bland folket, men utan att ha blifvit rörd. Nästan alla som varit nere i grufvan hafva blifvit mycket illamående af gas, hvarföre ingen nu får gå ned förrän luften blifvit förbättrad. Det dröjer således ännu någon tid ionan liken efter offren vid denna rysliga tilldragelse kunna föras ur grufvan.