Göteborgsposten – 30 januari 1862, sida 1

ryggalägga den största delen af vägen. Shem tillintetgjorde alla mina förhoppniogar. En sådan tillåtelse skulle strida mot alla reglor. De personer, som tjenade vid Expresskompaniet, vägade icke göra det. Det vore ej värdt att tänka på. Jag måste vänta till karavanen afgick. Jag väntade icke på karavanen, utan begaf mig i väg redan samma dag. Man helsade mig med ett till hälften ironiskt hurra, då jag red ut från Carsons hvimlande gator, men jag såg hästhandlaren skaka på hufvudet och draga upp sina mungipor, liksom om han ansåg mig vara föga bättre än en sjelfmördare. Det kunde till intet tjena ati låta gräset gro under mina fötter, och jag skyndade mig derför bort. Jag red på en stark häst, en af dem, som uppfodas i Kentucky eller Tennesse och säljas till högt pris å vestra kanten af stepplandet. Att hitta väg fram under ljusa dagen var lätt. Der fanns en bred stig, som var danad af otaliga vagnar och lastdragare, hvilka passerat denna väg. Jag hade kompass med, men jag behöfde den icke. Jag tillryggalade under denna dags ridt många tröttande mil. Här och der bland de gaffelformiga småfloder, som flyta ut i Carson, kom jag till afvelsgårdar, der jag med lätthet skaffade foder åt min häst och mat åt mig sjelf. Jag hade fattat tvenne beslut: först och främst att spara så mycket som möjligt på mitt förråd