Göteborgsposten – 30 januari 1862, sida 1

skarpa och rörliga, och han hade genom strängt arbete i alla väder blifvit så härdad, att han icke bestod af stort annat än muskler och ben; han hade stöflor med sporrar och smällde med en piska, under det han muntert pratade med hopen, som skrattade så uppsluppet åt hans qvickheter, att man tydligt kunde finna, det ban var allas gunstling. Han var en af de lönade ryttarne af Pony Expressen, och han stod i begrepp att begifva sig af med brefsäcken, så snart kuriren uinlkadt med densamma från San Francisco. — Ja, mitt herrskap, hörde jag honom säga; det gör mig verkligen ondt, att jag skall bort, men pligt är pligt, den saken är klar, icke sannt? Om indianerna icke flå mig — — Flä dig, Shem? Jo, tag den som vill en sådan karl? utbrast en af ryttarens beundrade vänner. — Nåja, sade Shem i anspråkslös ton, men med en stolt blick i sitt lifliga öga, de ha pröfvat på ett par gånger, de kräken, men Shem Grindrod har varit dem en temligen hård nöt att knäcka. Som man är född i Kentucky och är en riktigt hård valnöt, så är det icke så lätt för dem att få sina fingrar i ens hår. — Tjenare hr främling! Hans blickar hade fallit på mig. — Shem, utbrast hästhandlaren, här är en herre, som har i sinnet att alldeles ensam till