Göteborgsposten – 29 januari 1862, sida 1

hela denna bedröfliga sak ha funnit väg till tidningarne. Nej, jag har blott ett hopp, en möjlighet; jag måste skicka en pålitlig person — jag är sjelf för gammal att resa till New-York längs den farliga vägen öfver Rocky Mountains, han måste komma före Heckler och genom list eller våld aflocka honom papperen. George Walford, ni är den jag utsett för detta värf. — Jag, sir? Jag stod som träffad af blixten. För min fantasi uppsteg likt ett panorama den långa, då först helt nyligen undersökta väg, som sträckte sig öfver den stora kontinenten från haf till haf, en väg, full af faror. Allt hvad jag hört eller läst om prairiresor, om hungersnöd, brand å slätterna, anfall af vilda djur trängde sig genast in på mig. Jag tänkte på den ofantliga sträckan, på de nästan herkuliska ansträngningar resan skulle kräfva, på det isskrank, som Rocky Mountains reste tvärsöfver vägen, liksom för att hejda den öfvermodiga menniskans framfärd, och fastän jag icke är mera rädd af mig än andra, tror jag dock att mitt ansigte uttryckte motvilja mot att företaga den vådliga fården. Ja, jag är säker om att så var, ty mr Hausermann suckade och sade: Donnerwetter! Hvad skola vi nu göra? — Walford, sade mr Spalding, jag vill ej förställa mig inför er. Jag ber er blottställa er för säkra aosträngningar och faror. Jag ber er