Göteborgsposten – 29 januari 1862, sida 1

Article Image
befria Portugal från det sorgliga inflytande som utan afbrott eller misskund forbittrat dess konungs existons. Konungens själ egde emellertid ett stort mod. Detta bevisade han vid 20 års ålder, då han genom ett beundransvärdt föredöme af fasthet och uppoffring sökte trosta och lugna den genom gula seberns utbrott forskräckta betolkningen i Lissabon. Ifrån denna tid berattar man följande anekdot. Den unge fursten misstänkte att den betydande dödligheten bland folket kunde bero derpå att man för snart förtviflade om de doendes vederfående, och hade dertöre beslutat att icke blott besöka de sjuka, utan äfven dem som redan ansågos för döda. I följd häraf kom han till en mulitärmusikants bädd; till tecken att mannen var död hade sjukvaktaren bredt öfver honom en militärkappa. Konungen fann liket ännu varmt, och då han lutade sig ned tann han att hjertat slog svagt. Han ropade atb mannen ej var död och befallde att man skulle söka radda honom. Läkarne rädde uill ingnidning. Konungen lät genast hemta det töreskrifna läkemedlet, tog af sig rocken och började sjelf ingnida den fattige sjuke. Denne blet småningom hitet upplifvad, men hade intet tydligt begrepp om sitt tillstånd, utan frågade hvad man ville honom. Då man svarade honom att konungen ville veta huru han mådde, yttrade han: ,Jag är mycket sjuk. — Icke så sjuk, som du tror; om fjorton dagar skall du vara återställd, och då du kan lemna hospitalet befaller jag dig att infinna dig i mitt palats, för att emottaga mina ordres. Soldaten blet räddad, och sedan dess är folket, fullt af beundran, ötvertygadt om att konungen gjort ett underverk. Konung Dom Pedro var frisinnad och mycket varm patriot. Den store historieskrifvaren lord Macaulay, som en gång samtalat med honom en hel afton, ytwrade till en af sina vänner: ÅJag hade ej trott atv en så ung konung kunde vara så kunnig och trisinnad. Dom Pedros patriotism visar sig fullt tydligt 1 de ord han yttrade till Xavier Raymond vid ett tilltälle, då denne kom avt rala om det s. k. iberiska paruet, hvilket onskade torena hela pyreneiska halfon under Dom Pedros spira. Konungen yitrade dervid: Man tror alt dessa planer smickra min äregirighet och att jag gynnar dem, men man bedrager sig. Utom det att känslan för det passande, ate politiken och hedern hålla mig tillbaka, finnes det omständigheter, hvilka jag är skyldig taga i betraktande då andra underläta det. De svärmare, hvilka sysselsätta sig med dessa skuggbilder, betänka ej att, ifall huset Braganza någonsin skulle komma att föra spiran öfver hela haltön, blefve Portugal blott en spansk provins och hela vår nationalitet skulle i så fall uppgå i den spanska. Jag, den förste i Portugal, den förste bland ett folk, hvilket intager en ärofull plats i menniskoslägtets historia, skulle vara min pligt otrogen, om jag understödde dylika planer Dessa svärmare skada oss emellertid mycket, ty de hindra många nyttiga planer, hvilka eljest kunde utföras till de båda folkens ge mensamma bästa, såsom t. ex. utvecklingen af de internationala förbindelserna, närmandet af de materiela intressena, enhet i mått, må och vigt m. m. För att afslnta våra meddelanden angå ende Dom Pedro vilja vi omnämna det om: döme, som konung Dom Fernando, hans fa der, förlidet år fällde öfver honom: , Pedro vet ej ännu sjelf, sade han, ,,hvad han bär inom sig, och jag vet det lika litet; men så som det synes mig, kan ingen rätiskaffens man närma sig och lära känna honom, utan

29 januari 1862, sida 1

Thumbnail