Göteborgsposten – 28 januari 1862, sida 1

— — — — — — — kontoristerna, hvilka till största delen voro fransmän eller amerikanare, hyste mycken lust till att drifva med den beskedlige gamle kassören; men ban och jag hade, under de fem år jag befunnit mig på kontoret, varit mycket goda vänner, och jag hyste alltid en uppriktig aktning för den gamla mannens goda, solida egenskaper. Af en orsak, som jag straxt skall förklara, blef jag emellertid något förvirrad af det meddelande, mi Wiginton gjorde mig på sitt egendomliga formela sätt. — Firman önskar tala med mig? stammade jag, under det en sqvallrande rodnad steg upp på mina kinder. Gamle Job nickade bekräftande hostade och torkade omsorgsfullt sina med guldbågar försedda glasögon. Jag hade oaktadt mir egen förvirring bemärkt, att kassören var nedsla. gen och upprörd; hans stämma var hes, hans hand darrada, medan han torkade glasögonen och en ovanlig fuktighet skönjdes i hans runda blå ögon. Då jag följde Job in i det inre rummet der firmans egare brukade sitta under affärstimmarne, funderade jag öfver hvad detta alldeles oväntade inkallando kunde ha att betyda. Jag bade förut stått på en särdeles förtrolig och bjertlig fot med mina principaler; men under de sista tre månaderna hade mitt umgänge, isynnerhet med den äldre associdn, varit strängt inskränkt till blott affärer och den torra, dagliga samvaron på