Göteborgsposten – 27 januari 1862, sida 1

omdöme, andra ha eagt, att eröfraren, uppblåst genom ständiga framgångar, åsidosatte de beräkningar, som fordom förde honom till segrar. Andra åter hafva formenat att yppighet och vacklande hel-a försvagat hans själstormögenheter. Emellerud trodde den nuvarande generationen sig ha inhemtat visdom af segrarens vid Austerhtz undergång. De vilkor, under hvilka eröfring är mojlig eller militära framgångar fördelakuga för segraren, tyckes ha bInvit bestämda genom denna stora historiska händelse. Om, under 1854 års krig, Preussen, Österrike och Skandinavien förenat sig med de allierade vestmakterna och varit villiga ait offra sin sista man och sitt sista lod siltver för att sörocmjuka Ryssland, är det fullkomligt säkert, att de dock aldrig skulle ha tänkt på någon vidt utsträckt invasion i Kyssland. Liksom ingeniören känner jernets eller murarnes styrka, på samma sätt har oilllfolje at Napoleon I:stes experimenter den militäriskt bildade mannen ansett det gifvet, att egenskaperna hos den maskin som kallas arme olifvit fullkomligt protvade. För ett år sedan skulle intet folk varit mera redo än amerikanarne, att billiga dessa slutledningar. De hade ej allenast Napoleon lI:stes öde för ögonen, utan de kunde ätven draga sig till minnes krigsannalerna på deras egen kontinent. Om de icke for mycket omgivit revolutionens och 1812 års håndelser med en sfabulos dimma, måste de medgifva, att deras bästa försvar i bådadera fallen var utsträckningen at deras land, hvarigenom Englands trupper uttiottades af sina marscher fram och tillbaka. Men säväl främmande länders som deras egen historia har varit utan varning för nordamerikanarne. Ötver hela Förenta Staternas område har folket under tlere månader hållit på att upprepa Napoleons irringar. Från Atlantiska Hatvets kust till wakter långt vester om Mississippi sträcker sig en serie af armeer, hvilka skola marschera söderut genom skogar och moras, öfver berg och floder, samt erötra och bibehålla ett land, hvilket är hältten så stort som Europa. Unionisternas militära planer, fastän diskuwerade i tjogtals tidningar, äro äfven nu obegripliga. Den för Washiugton-regeringen gynsammaste suppositionen är, att den under de sista så månaderna töljda takuken endast varit ett medgifvande ål solkviljan eller de ohka ledarnes ärelystnad, och att den verkliga striden nu skall börja; ty Fremontes och Nelsonis kampanjer, och en eller två andra, jemte expediuonerna till Hatteras och Port Koyal, tyckas ej hatva dikterats af någon bestämd milltärisk politik. I de vestra staterna har ingen stor tordel vunnits på någondera sidan, och armeerna, om de så kunna kallas, gå i vinterqvarter, den ena i norr, den andra i söder om en utödd region, hvars innevånare till största delen lemnat den, för att vara tillsammans med den sida, som har deras sympatier. Det är ej ännu tid att tala om expeditionen till Mississippi, hvilken är cillämnad för ett anfall på New-Orleans. Vi veta ej, hvilka försvarsmedel Sydstaterna hafva i denna trakt. Det må vara att nordtrupperna skola kunna förstöra mycket för sina tiender. Men besättandet af en plats så långt trån hafvet skall troligen icke försökas at nordtrupperna med den lilla styrka de hafva i de södra farvattnen. Iden om en expedition, som skall uppbryta från Cairo och gå utför Mississippi, tyckes, enligt telegram, nu vara satt i verket, men denna plan, att på båtar rycka flere hundra mil in 1 ett fiendtligt land, förefaller dock något väl vild och afventyrlig. Ä andra sidan företagas rekognosceringar och marscher på atlantiska kusten, och man väntar dagligen ett anfall på Charleston eller Savannah. Jernvägsstatio— ——