Göteborgsposten – 27 januari 1862, sida 1

Ett förfärligt sällskap-). Berättelse af Charles Dickens. Bortstött som jag var af alla, sof jag den natten under ett mörkt pelarhvalf i närheten af Marcelluskyrkan. Morgonen grydde till en herrlig dag och jag kröp skälfvande ut i solskenet. Medan jag låg hopkrupen invid en varm vägg, började jag mer än en gång tänka öfver, buru länge det kunde vara mödan värdt, att utbärda bungrens qval, och om Tiberns gula vatten vore nog djupt, för att en menniska skulle kunna drunkna deri. Det föreföll mig bårdt att nodgas dö så ung. Mia framtid kunde ha varit så skön, så ärofull. Det lif, jag under senare tiden fört, hade äfven på allt sätt, såväl kroppsligt som andligt, stärkt mig. Jag hade blifvit längre. Mina muskler voro mera utvecklade. Jag var dubbelt så rask, så energisk, så bestämd, mot hvad jag varit ett år förut. Och hvad gagnade det väl till? Jag måste dö, och det kunde endast göra döden ännu hårdare för mig. Jag steg upp och började drifva omkring ) Forts. fr. N:o 19—20.