Göteborgsposten – 25 januari 1862, sida 1

en oe D skall straxt inse af hvad skäl. Sålunda berättades han ha brukat än härma kattors jamande, än skälla som en hund, ha varit ohöflig mot damer, och ätit så otroliga qvanuteter plumpudding, att tillochmed en engelsman deraf måste finna sig skandaliserad. En gång, berättades det, hade han i vredesmod ryckt skägget af en italienare, En sak som djupt sårat åtskilliga vittnens känsla för det passande var att han, klädd som lokomotivförare, brukat föra lokomotiver långa stycken på jernbanorna. En ung engelsk lord, hvilken ätven som vittne uppträdde i målet, förklarade dock att intet ondt låg ien sådan böjelse: sjelf hade han många gänger fort lokomotiver, ehuru han aldrig tått föra annat än godståg. Lokomotivföringen vore enligt hans åsigt ett mycket intellektuelt nöje. Kronan på sina extravaganser satte dock mr Windham, när han för någon tid sedan gifte sig med en ung dam, miss Agnes Willonghby, äfven kallad Rogers, hvilken, såsom hennes dubbla namn antyder, ej hade en så alldeles obefläckad karakter, som det höfdes ett fruntimmer, hvilket sonsonen till en viceamiral utvalde ull ledsagarinna genom lifvet. Hennes mer än tvetydiga rykte var unga Windham bekant redan fore giftermålet, och detta talar ingalunda för hans duglighet i det praktiska lifvet, ifall nemligen valet af hustru kan räknas till de fall, der praktiska egenskaper erfordras. Hvad som dock med visshet kan anses opraktiskt äfven för en så rik man, var att han 1 bröllopspresent gaf sin hustru ett smycke värdt 216,000 rdr och i äktenskapskontraktet inryckte en punkt som tillforsäkrade henne en ränta af 27,000 rdr om året. Emellertid hade mr Windbam, och har ännu, tvenne mycket törnäma onklar, af hvilka den ene, generalmajor Windham, högeligen utmärkte sig på Krim under kriget mot Ryssland. Den andre, icke mindre förnäm, är den ädle markisen at Bristol. Dessa båda hade länge med grämelse hört historier om mr Windhamus galenskaper och åsett huru han handhafde sin vackra törmogenohet. De tyckte att detta var så mycket törargligare som det egenligen blow var han hvilken stod emellan dem och sagde sormogenhet; och att då se denne tok göra ända på så stora summor, det var för galet, tyckte de, och ställde dorfore om, i enlighet med denna sin åsigt af saken, att hos vederbörande auktoritet inlades en begäran att mr Windham måtte förklaras vansinnig och inspärras på ett därhus. Detta steg väckte dock ej så ringa misstankar hos allmänheten, ty de båda onklarne vore, ifall denna begäran blefve bifallen, de som i sin egenskap af närmaste slägtingar skulle administrera mr Windhams förmögenhet — ett uppdrag som i fråga om en så stor rikedom ej saknar sina mycket ljusa sidor för dem hvilka älska penningar, — och det kunna äfven generaler och markiser göra. För att nu till komplett evidens bevisa huru lämpligt dårbuset var för mr Windham såsom botgöringsort, der han kunde ångra begångna synder, framkallades en hel här at vittnen: vittnen som intygade att han var galen redan i sin barndom och i skolan, vittnen som svuro på att han varit galen ända intill den dag som är. Läkare framträdde som på det mest vetenskapliga sätt gjorde honom till en komplett dåre. Alla de berättelser vi ofvan anfört och många fler blefvo af dessa vittnen framställda, Allmänheten som åhörde rättegången började gå öfver på anklagarnes sida och ansåg slutligen mr Windham för en snuskig, missbildad, oregerlig och vämjelig idiot, oförmögen att sköta sina egna laffärer. Men då uppträdde den unge mannens