Göteborgsposten – 25 januari 1862, sida 1

tandet. Jag förmädde knappast resa wig upp, och då jag väl kommit på benen, hade jag svårt för att stå. På det ställe der mitt hufvud legat, var golfvet fuktigt af blod. Svindlande och förvirrad stödde jag mig mot väggen och försökte att samla mina tankar. Hvar var jag först och främst? Uppenbarligen icke i någon del af det fängelse, från hvilket jag rymt; der var allting sten och jerngaller, här fanns blott kalkad lera och gips. Jag måtte befinna mig i ett rum i det lilla vakthuset, sannolikt i en vindskammare. Hvar voro då soldaterna? Hvar var Gasparo? Hade jag styrka att klättra upp till fönstret, och i så fall, åt hvilket väderstreck vette det? Jag smög bort till dörren och fann den låst. Jag lyssnade med återhällen andrägt, men kunde icke förnimma något ljud, hvarken nedinunder eller ofvanpå. I det jag åter smög mig tillbaka, såg jag, att det lilla fönstret låg minst fyra fot öfver mitt hufvud. Den släta väggen erbjöd inga framspringande punkter, med hvilkas tillhjelp jag skulle kunna komma ditupp, och det fanns ej ens i rummet någon eldstad, ur hvilken jag skulle kunnat bryta ut en stång, för att dermed uthugga hål i väggen för mina händer och fötter. Vänta litet! jag hade ju mitt läderbälte, och i bältet satt den jernhake fast, i hvilken min kedja brukade hänga, då jag icke var på arbete. Jag slet bort