Göteborgsposten – 25 januari 1862, sida 1

skyldrade. Nu kastade vi våra mössor och hackor, klättrade uppför klippkanten, vid hvilken vi arbetat, hoppade ned på hålvägen inunder och ilade bort mot bergspassen, som förde till dalen Ännu besvärade af de jernringar, vid hvilka vårs kedjor varit fästade, kunde vi icke springa särdeles hastigt. Dessutom var vägen ojemn, be: strödd med flintstenar och granitstycken och bug. tig som en orm. Plötsligt, just då vi veko om kring det skarpa hörnet till en framskjuta de klippa, stötte vi på ett litet vaktarehus och et par skildtvakter. Att draga oss tillbaka var omöj ligt. Soldaterna voro endast ett par alnar ifråt 088. De sträckte fram sina gevär och ropade til oss, att vi skulle gifva oss. Gasparo vände sig om emot mig, lik en angripen björn. — Fan anamma dig! sade han och gaf mig ett starkt slag, stanna här och bli knipen! Jag har alltid batat dig! Jag föll, som om jag fällts till marken a en slägga, och i det jag föll, såg jag honom sli den ene soldaten till marken och rusa förbi dei andre, jag hörde ett skott och så ... blef allting mörkt, och jag vet icke mera. Då jag åter slog upp ögonen, fann jag mig liggande på golfvet i ett litet, omöbleradt rum som sparsamt upplystes genom ett litet fönste tätt uppe vid taket. Det föreföll mig som on flera veckor förflutit, sedan jag förlorade medve