Göteborgsposten – 25 januari 1862, sida 1

uttryck han kunnat finna, för att med ens göra begripligt, att hans marknad är illa sorsedd, att händelserna under veckan ej hafva så hampat sig, att han kan spinna något utaf dem. Med berömvärd skyndsamhet hatva våra tidningars referenter rivaliserat i uppsökandet af allt pikant nytt. De hafva gjort sina anrättningar derå och serverat publiken; de asfgnagda benen kastar man åt krönikeskrifvaren och vill att han derpå skall koka en kraftig och välsmakande soppa. Stackars kock! (Ingen ordförvexling! om jag får be.) Han måste då koka soppa på en spik, dervid erinrande om Kajsa Wargs riksbekanta ekonomiska grundsats: man tager, som man hafver. Den vördnadsvärda gumman har måhända genom detta klassiska uttryck blifvit lika mycket ryktbar, som genom sina delikata, imund-vattnande matsedlar med thy åtföljande hänvisningar till det omsorgsfulla beredandet af hvarje uppräknad läckerhet. Snillen finnes i alla genres, hvarföre då ej äfven i den mest prosaiska: matlagaingen. Och kunde väl snilleblixten för denna genre nedslå i ett värdigare föremål, än Kajsa Warg? Ligger icke redan i namnet Warg en outtömlig fond af appetit, en naturlig appetit, ej tillkrånglad genom retmedel, utan allenast genom hunger? Med ett ord, den sanna appetiten låg redan i hennes namn, och derföre blef det äfven hennes lifs uppgift att stilla den. Lycklig den, som så tidigt inser och så snart finner sitt rätta mål! Men hvad nu? Icke var det meningen att skrifva en panegyrik öfver den hederderliga matsjälen! Nej åter till ämnet. Hvad har således tilldragit sig i staden under veckan? Julbalarne hafva forigått, äfven sedan man dansade julen ut; likaså uppbördsstämmorna. Detta är godt och väl, såväl för individerna som det allmänna; och vidare har ej krönikan dermed att skaffa. När sällskapslivet drager ut i det offentliga och grupperar sig till små tortjusande slädpartier, derför tiden nu är inne, torde kanske krönikeskrifvaren skaffa sig en obemärkt hundsvottsplats och vara med på färden. Vidare — ja, låtom oss börja från början! Inträdet af veckans första dag illustrerades af en bland de effektrikaste eldsvådor man kan tänka sig. När krönikeskrifvaren här talar om effektrik, yttrar han sig hvarken såsom medlem af något assuransbolag, trävaruexportör eller dylikt, utan han ställer sig alldeles på Marcus Larssons ståndpunkt och utropar med armarne i kors: wunderschön! Han bryr sig icke om hvad som brinner, hänförd af den tjusande taflan: en mörkblå nordisk vinterhimmel med tusentals olixtrande stjernor, ett klart månsken, som svagt kämpar om herraväldet med mäktiga eldröda lågor, hvilka kasta sitt rodnande och törgyllande sken öfver nejden, redan förut delad i skarpt begränsade dagrar och skuggor, öfver den med rimfrost betäckta marken och den glänsande isspegeln, som i ändlösa eldfåror aftecknar det lossläppta elementets härjande raseri. Det var en stor, on underbar tafla, värdig att fästas på duken af verldens störste konstnär, och dock önskar man sig innerligen att ej för andra gången så betrakta densamma i verkligheten, och lyckönskar samhället till de konstförstörare, hvilka här så snabbt och oväatadt satte gräns för en eldsvåda, hvilken hade den mest hotande framtid för sig. Den som här såg huru millionären oförtrutet under hela natten ansträngde sig vid arbetarens sida, bör kunna få ett godt begrepp om Göteborgs public spirit, då sr ga är att afvända en gemensam fara. Det vill synas eller rättare höras som äm