Göteborgsposten – 25 januari 1862, sida 1

advokat, Englands skickligaste sakförare, sir Hugh Cairns. Han framställde utomordentligt skickligt de svaga punkterna i anklagelsen, och bevisade, att det i sjelfva verket var mr Windhams onklar som väckt fråga om att han skulle förklaras vansinnig. Generalen och markisen hade nemligen ej sjelfva velat synas i målet, hvilket gör deras sak ännu sjukare. Sir Hugh Cairns uttryckte i skarpa och ganska oförtäckta ord sin förtrytelse öfver deras handlingssätt och lofvade anskaffa huru många intyg som helst på att mr Windham är vid sitt fulla förstånd. De på den anklages sida hörda vittnena hafva ock alla med en mun förklarat att mr Windham är fullkomligt redig och mycket väl sjelf kan förvalta sin egendom blott han hinner stadga sig. Han är mycket gladlynt af sig och skrattar högt och ofta, men sådant kan väl ej räknas tiil sinnesrubbning. Hvad för öfrigt motparternas vittnen berättat om haus extravaganser har upplysts innebära mycken öfverdrift. Dessa vittnen ådagalades dessutom vara folk från illa kända ställen, till hvilkas ord man ej kunde sätta mycken lit. Att general Windham tillochmed sökt värfva falska vittnen, gjordes troligt af tvenne personer, en karl och ett fruntimmer, syskon till en qvinna, i hvars hus mr Windham bott. Om denna syster berättade de sammanstämmande, att hon sökt locka dem till falskt vittnesmal emot mr Windham, genom iöften om att general Windham, som ville komma at sin brorsons penningar, skulle belöna dem derför. — Äfven på mr Wiudhams sida afhördes en läkare hvilken förklarade att den unge mannen var klok lika bestämdt som yrkesbröderna på onklarnes sida förklarade att han icke var det. Att förhållandet med mr Windhams sinnesrubbning är svärt att juridiskt afgöra då så många vittnen tala både för och emot, är helt naturligt. Moraliskt tyckes dock saken inom langland vara afgjord. Man tager, såsom vi ofvan antydt, för gitvet att snikenhet ledt de personer hvilka väckt rättegången; man gifver vederbörlig vigt åt det förhållandet att de aldra festa vittnena emot mr Windham varit folk af dulig karakter; tillochmed de läkare som yttrat sig emot honom anses köpta. För öfrigt räsonnerar man så, att åsigterna om hvad som bör anses som galenskap eller icke äro ganska olika. Slösaren anser den girige för galen, och den girige å sin sida betraktar slösaren som ett komplett dårhushjon. Den stadgade mannen som måhända aldrig i sitt lif begått någon ungdomsdärskap kan ej förklara sädana herrars som mr Windham, extravaganser genom annat än en slags sinnesrubbning, och skulle mr Windham sjelf uppriktigt säga sin mening om den Ästadgade mannen, torde hans dom ej utfalla mycket mildare. Den mängd at vittnen som man å ömse sidor samlat är alldeles otrolig. Det uppgafs redan för en vecka sedan, att 250 personer blifvit hörda i målet, och dessa hatva blifvit hopsamlade icke allenast från alla kanter af England, utan äfven från Frankrike, Tyskland, Schweiz, ja tillochmed Ryssland. Och ännu inkallas alltjemt flera, ty processen står fortfarande på samma punkt, d. v. s. att de båda onklarnes vittnen lika ihärdigt påstå det mannen är galen, medan mr Windhams säga att han är klok. Och alla dessa skola ha ersättning för sitt besvär, hvilket ej är ringa, om man får döma efter betalningen, ty man har beräknat att hvar person i denna svärm af vittnen i medeltal kostar omkr. 2,000 rdr. Men dessa enorma kostnader äro långtifrån allt. De båda parternas sakförare bortskänka ej sina tjenster för intet, och med intet skulle en engelsk advokat mena äfven hvad våra utmärktaste svenska sakförare erhålla af sina kunder, då dessa äro som liberalast. Läsaren