Göteborgsposten – 25 januari 1862, sida 1

från baksidan af vakthuset. Genom det ena af dessa fönster hade jag sjelf nyss sjelf kommit ut, och det andra var till en del stängdt med luckor. Jag vågade dock icke gå upprätt genom trädgården. Jag kastade mig ned på magen, och kröp i fårorna mellan växtrabatterna, tills jag kom fram till grafven. Här gick vattnet mig nästan till lifvet, men bräddarne voro på båda sidor betydligt högre, och genom att böja mig ned, märkte jag, att jag kunde gå, utan att mitt hufvud kom jemnhögt med vägen. Sålunda följde jag grafvens lopp två eller trehundra alnar i riktning åt Toulon till, på det mina förföljare mindre lätt skulle kunna fatta misstanke om, att jag begaf mig tillbaka åt fängelset till, än att jag ilade ut mot landet. Till hälften liggande, halft sittande under det stinkande gräset, som växte längs kanten deruppe, afvaktade jag sålunda mörkvet. Jag fick snart höra nattskottet, och ett ögonblick derefter förnam jag liksom det aflägsna ljudet af röster. Hör! var det ett rop? Ur stånd att uthärda ovissheten, lyfte jag upp hufvudet och tittade försigtigt fram. Ljus rörde sig i fönstren till vakthuset — i trädgården syntes mörka gestalter — på vägen ofvanför hördes hastiga steg. Nu glimmade ett ljus fram öfver vattnet, endast ett par alnar från mitt gömstallel Jag lade mig sakta ned i hela min längd och lät det stillastående, tjocka vattnet ljudlöst sluta