Göteborgsposten – 24 januari 1862, sida 1

—— —— — torde man dock kunna hoppas att utgången heit och hållet skall befria England från de svårigheter, hvilka man lunge förutsett och truktat. Så låugt Times. I sista häftet at ,Revue des Deux Mondes läses en artikel i samma ämne, ur hvilken vi meddela folJande: Låtom oss uppställa de mest gynsamma hypoteser för de kontedererade staternas sak. Låtom oss antaga att de segra och lyckas hålla sig såsom segervinnare, värnande sig mot nordstaterna genom en kedja at sorskansningar och tullinrateningar, genom en maktig flotta och genom EÄnglands vänskap. Trots alla dessa triumter, skola plantage-egarne likväl icke kunna gifva samma betydelse som förr åt sin bomullsodhng och de måste afstå tran att vara de engelska manusakturisternas leverantörer. Hvad som förskaffade de amerikanska slafstaterna bomullsmonopolet, var den omständigheten, att de kunde leverera en bal at gitven vigt billigare än andra bomullsproducerande länder. Men om produktiondpriset stiger i Amerika, måste naturligivis äfven priset i samma mån stiga på den egentliga marknaden, och innehatvarne kunna icke med fördel hälla sig upp på de europeiska marknaderna; och detta mäste blifva den oundvikhga följden al ett krig. Det måste belasta bomulien med omkostnader, hvilka skola göra dess odling ruinerande. Före öppnandet at siendtligheterna realiserade plantage-egarue med en högst ringa tortjenst på hvarje bal; men efter ett krig, bringadt ull elt lyckligt slut, huru ofantligt mycket skola ej deras utgifter hatva vuxit? Låtom oss antaga att negrerna blifva lika arbetsvilliga som förut och att icke några okade utgitfter erfordras för deras bevakulng eller deras pådrifvande, måste det ändock blitva förenadt med större utgifter att kläda och föda dem samt anskaffa behofliga verktyg och husgerådssaker, hvilket allt förut erhölls från norra staterna, hvilka efter krigets slut skulle atskiljas med en tull-linea. Sydstaterna, såsom då varande en makt tor sig, måste betala en stående arme, en flotta samt embetsoch tjenstemän at alla slag. De mäste uppföra offentliga bygguader, betala ränta å statsskulden samt under fredens dagar förbereda sig för kommande krig, vare sig anfallseller forsvars-. Af hvilka skatter skola de kunna fytla dessa statskassans behof? Såsom hufvuksakligen ett jordorukande solk, beroende af Frankrike, England och Kanada i afseende på manusakturvaror, mäste de blifva nödsakade atv liberalt oppna sina hamnar och fastställa en högst ringa intörseltull. Det är derför just af Jordbrukets produkter, af bomullen, som de måste skaffa sig medel för sin fredsbudget. För aw underhålla sina unanser måste de uttömma sina inkomstkällor. Och icke allenast skatterna skola belasta den amerikanska bomullen och försvåra dess taflan med främmande produkter; äfven transportkostnaderna skola ökas. Under det kommunikationsanstalterna i andra bomullsproducerande länder, förnamligast Ostindien, ansenligt blitva förbättrade, skola deremot större delen af Södra staternas jernvägar lemnas åt sitt öde i brist af lokomotiver eller emedan skenorna blifvit utslitna; vägarne skola vara uppritna, bryggorna och stationerna hafva fallit i ruiner och magasinerna hafva blifvit forvandlade till baracker. Det är bomullen som måste bära kostnaden för reparationen och underhållet al alla dessa allmänna byggnader. Slutligen finnes det ett stort, ett ootvervinneligt hinder emot framgången af bomullsodlingen inom sydstaterna och detta är Just slafveriet, hvilket hittills varit orsaken till densammas hastiga utveckling. Vare sig