Göteborgsposten – 22 januari 1862, sida 1

— Doktorn? frågade mr Pyeroft. — Der kan ni se, utbrast jag triumferande, huru mycket som kan upptäckas genom skuggor. Ni är redan ganska skarpsinnig. — Han har minsann en rund rygg, sade den gamle koppartryckaren. Den rundryggade skuggan försvann efterhand i den riktning, dit den lilla hustruns profil så ofta var vänd. Efter några minuters förlopp syntes inga skuggor mera till på den hvita rullgardinen, — Jag förmodar, han nu undersöker sin patient, sade mr Pycroft; der är han igen, tillade han efter en stund. Doktorn stod dock denna gång så nära ljuset och med sin rygg så vänd åt oss, att vi icke kunde afgöra, hvad han företog sig. Detta var naturligen ofta fallet med dessa skuggbilder. Huru mycket man än kunde urskilja, var det dock tydligen vida mera, som man omöjligen kunde gissa sig till. Efter en kort stunds förlopp kom skuggan af den sjuke mannens hustru fram till den rundryggade skuggan, och de samtalade en stund med hvarandra, åtminstone kunde man rimligtvis antaga det. — Han säger henne säkert besked om, huru hon skall förhålla sig, sade koppartryckaren. — Troligtvis, bifogade jag.