Göteborgsposten – 22 januari 1862, sida 1

sändes efter sådana saker, vägrade han lemna ut dem. Men värre än detta var dock: Han sökte äfven få hvardera af deras majestäter i enrum; och när han insläpptes visade han genom sina ord, att det var hans afsigt uppväcka en tvist emellan dem,ty under det ban smickrade hvardera damen i ansigtet, förtalade han den frånvarande. En gång misslyckades således en dubbeltungad hofman. De båda sluga och misstänksamma qvinnorna jemforde talen, Hvardera berättade den andra hvad Su-Shun sagt om henne, och vi böra nu ej förundra oss öfver att denne oartige gynnare måste offentligen bli at med sitt hufvud. Prins Kung, som hållits på afstånd af den gamla ligan — ty de begagnade enkekejsarinnans namn och handlade under föregifvet bemyndigande at det understuckna dekretet — erhöll nu underrättelse om sakernas verkliga ställning och uppmanades, att göra en resa till Zehol, det Tartarpalats der alla dessa intriger egde rum. Vid detta möte tyckes allt blifva ordnadt och öfverenskommet. Kejsarinnorna sköto fram den omyndige kejsaren, och i hans namn duggade det med dekret efter dekret. Det stora rådet kallades tillsamman, kejsarinnorna trädde tramtör det och klagade otver det föregifna dekretet af Hieu-Faung samt otver Su-Shungis oloyala beteende. Folket, som ej är mera allsmåktigt i en demokratisk än i en despotisk stat, hvarest det icke finnes någon god arme, hatade de gamla gunstlingarne och bistodo kejsarinnorna. Ett kejserligt dekret afsatte de tvenne stora brottslingarne, Su-Shun, prinsen af J och Twan Hwa, från deras platser och ärftliga värdigheter; och öfverlemnade dem åt stora rådet, för att ransakas. Men kejsarinnorna ifra efter att få det bekant, att det från den stunden var stora rådet och icke de, som handlade. När de kommo emellan, var det endast at medlidande. Det stora rådet dömde dessa bedragare till en långsam och skymflig död, nemligen att upphängas på ett kors och långsamt flisas i sönder. Vi frågade dem, huruvida prinsens af J, Twan-Hwas och Su-Shunes dom icke kunde mildras, om ock blott med en enda tråd. Men dessa prinsar och ministrar svarade, efter att ha rådslagit med hvarandra, enstämmigt, att prinsen af J, TwanHwa och Su-Shun förgätit sin ställning som undersåter, och att deras brott var för stort, deras missgerningar för skriande, att medgifva någon mildring under statens lagarr. Men när vi eftersinnade att prinsen af J och de öfriga, — män nära förenade med tronen, — skulle hafva uppfört sig så, att de blefvo förvunna till en simpel missdådares död, kunde vi ju ej annat än röras till tårar ? — Efter någon ötverläggning blef slutdomen ändtligen sålunda bestämd: — Ar nåd befalla vi att Tsai-Vuon och Twan-Hwa uppmanas göra slut på sig sjelfva. Vi befalla detta med hänsyn för statens värdighet och icke af någon vår personliga känsla till förmån för Tsai-Yuen och Twan-Hwa. Kejsarinnorna affektera icke, att hafva haft samma personliga känsla för Su-Shun, som de så tydligt visade till förmån for de båda andra brottslingarne; men de gingo dock emellan denna bedragare och tortyren, och i betraktande af den harm han förorsakat dem samt bvad han sagt om dem, kan man ej neka, att det vittnar godt om den qvinliga moderationen i Kina, att Su-Shun endast blef halshuggen. Allt godt faller nu öfver prins Kung och hans vänner. Några af dem äro befriade från sin kotow, Lutom i statssaker, andra skola benämnes vid sina titlar och icke vid sina namn. I afseende på Kung sjelf, föreslog man honom, att hans hedersbetygelser skulle otörminskade gå i arf från generation till genera—L —