Göteborgsposten – 22 januari 1862, sida 1

— Ja, ovarade jag, hennes man. — Har skuggan också sagt er det? — Ja, hennes mans skugga brukade visa sig på rullgardinen lika ofta som hennes egen, men nu ser jag aldrig till den. Alldeles vid samma tid som mannens skugga försvann, infann sig en annan skugga, och det var distriktläkarens. — Och tillåt mig fråga, sade mr Pycroft med minen hos en person, hvars lättrogenhet är satt på alltför stort prof, tillåt mig fråga, hvaraf visste ni, att det var doktorns skugga? — Doktor Cordial har den rundaste rygg, ni någonsin sett i hela ert lif, svarade jag. — Det är verkligen mycket kuriöst, utbrast den gamle koppartryckaren, som nu uppenbarligen intresserade sig alldeles utomordentligt för bvad han hade för sig. Medan vi fortforo att se öfver till huset midtemot, försvann ljuset helt plötsligt, och rummet blef lemnadt i mörker. — Hvad tror ni nu har händt? frågade min vän. — Jag antager, var mitt svar, att hon för en kort stund lemnat rummet. Vi skola utan tvifvel snart få se något mera. Och jag hade ej väl sagt ut dessa ord, förrän ljuset åter visade sig och en ny skugga syntes i rummet jemte den lilla hustruns.