Göteborgsposten – 22 januari 1862, sida 1

— Gud vet, att han är mycket dålig, sade nin vän. Derefter inträdde en paus. De båda skugzorna förblefvo stående vid bordet. Slutligen yckte vi båda, att doktorns skugga lemnade något till kopparstickarchustruns skugga, och straxt lerefter försvann ljuset liksom förut; det har roligen burits ut i förstugan, på det doktorn skulle kunna hitta väg utför trappan. — De äro alltså mycket fattiga, sade Pyeroft, liksom talande för sig sjelf. — De egde ingenting mera, än hvad mannen kunde förtjena, svarade jag, han är nu allleles ur stånd att arbeta och skall sannolikt förblifva det under några veckor. Det hade åter blifvit ljust i rummet. Den illa hustruns skugga tycktes hålla sig vid bordet, efter det hon satt ljuset ifrån sig. Hon stod länge orörlig, derefter sågo vi hufvudet sjunka framåt och ansigtet döljas i händerna liksom i ett anfall af stilla sorg. Ingen af oss yttrade ett ord, och lät i detsamma min gardin åter falla ned för fönstret, ty jag insåg, att detta var en sorg, som ingen åskådare hade rättighet att betrakta. Kort derefter reste min gamle vän sig upp för att gå, och vi talade ej ett ord mera om denna sak. Straxt innan jag gick till sängs, såg jag dock ännu en gång ut genom fönstret. Skug