Göteborgsposten – 21 januari 1862, sida 1

— — C A— äEUJCIZn — här på platsen försports öfver det sätt, hvarpå Handelsudningen ansett sig tillständigt att sistl. thorsdag aflärda nämnde för ovanlig skarpsinnighet och logisk konseqvens utmärkta uppsats. När en man med bildning, kunskaper och nit för det allmänna bästa offentligen uttalar sina åsigter i en fråga, som han till följd af sitt lefnadsyrke med skäl kan anses bättre förstå än mängden, förtjenar han utan allt tvifvel en uppmärksamhet al helt annan art än den H. T. behagat egna honom; och det kan ej annat än göra ett vidrigt intryck på enhvar opartisk läsare att se huru man at brist på argumenter söker göra en sådan person till föremål för löjet, för att derigenom om möjligt förringa värdet at hans ord och vända uppmärksamheten bort från den egentiiga hufvudfrågan. Så har nu H. T. forsarit mot lektor L., som med stöd af ett citat från den bekante David Munck af Rosenschola till Qvistofta upphöjes till rangen af en ny Cicero. Samma upphöjda auktoritet, vi mena Tit. Rosenschöld, hvilken som bekant är bade för sed att lägga sig i likt och olikt, i både hvad han förstod och icke förstod, och det med lika stor tvärsäkerhet som trots någon af våra tidningsskritvare, låter sig emellertid beqvämligen citeras, äfven när det gäller att karakterisera andra personer än hr L., och vi göra oss ett nöje al att tjena II. T. med ett dylikt citat, som torde besinnas ej alldeles otillämpligt på H. T:s sätt att deltaga i den allmänna diskussionen. Hr Rosenschöld utlät sig neml. under en dispyt, när vederpartens skal blefvo honom något besvärliga: Den som ej tiger, när jag vill tala, den lägger Jag mina händer på. Nu voro Davids nalvar ej mindre bekanta i Norden än hans starka stämma, och som argumenter hade de en ogemen effekt; hvartore han ock gick segerrik ur hvarje om än så olika strid. Handelstidningen tyckes just icke vara främmande för eller okunnig om fördelarne af detta stridssätt; så att om der ock icke finnes lika mycke rim i vårt citat, som i II. T:ns, der dock bestämdt finnes lika mycken råson. Iy hvad är det väl annat än att gripa till maktspråk och vilja framstå som ofelbar, när man utan att anföra ett enda på sak grundadt skäl stämplar som skefhet, haltloshet, sjellbeläten spetsfundighet, benägenhet att förvanda m. m. allt hvad som at en oliktänkande anföres till utredning af en samhallsvigug fråga? H. T. beskärmar sig otver, att lektor L. i sin granskning af hr Meijerbergs anförande begagnar det gamla tråkiga disputationssättet att upptaga vederpartens sjelfmotsägelser och dermed göra honom svarslos. Ja, nog är det tråkigt att råka ut för personer, som hafva den elakheten att fordra reda i tankar och ord, sammanhang mellan premisser och konklusion. Att opitaldt få tala och skrifva såsom det faller sig, utan att så noga hafva öfvervägt, hvarthän det bär, torde vara vida angenämare, om man neml. blott afser att bringa till heders en förutfattad åsigt och ej snarare vill på den allmänna diskussionens väg komma till bästa möjliga resultat; men eljest kan det väl ej sägas vara tråkigt att få sina misstag uppvista och rättade, alldenstund man just derigenom vinner en klarare insigt i den fråga, för hvars lösning man genom sitt deltagande i diskussionen visat sig intresserad. Och vi våga bestämdt påstå, att det nämnda disputationssättet är det rätta, emedan ett räsonnemang, som lider af sjelfmotsägelser, aldrig kan göra anspråk på en större uppmärksamhet än den som fordras för att framdraga dessa sjelfmotsägelser. När deras tillvaro blifvit uppvisad saller med detsamma hela räsonnemanget ned till tomt snack, som ej är förtjent af någon vidare vederläggning. Oe oe FT———