Göteborgsposten – 21 januari 1862, sida 1

Jag rönte nu liksom en känsla af beskyddare, då jag såg mina stackars skuggor midtemot, och jag följde med ännu skarpare blickar än förut. Det var en handling af skuggan — nu tyvärr den enda handling jag kunde iakttaga — som brukade göra mig nyfiken. Den sjuke mannens hustru stod ibland framför ljuset och höll då, efter hvad jag kunde tycka, ett klädningsstycke eller a nat tyg intill ljuset och betraktade det noga; stundom inbillade jag mig, att jag deraf kunde få en skjorta eller en rock, ibland åter tyckte jag, att det var ett par benkläder. Efter att ha slutat denna undersökning, försvann hon, och jag lade alltid märke till, att lampan då skrufvades ned, tills lågan var mycket liten, och förblef stående på detta sätt en lång stund. Då kunde jag ej förstå det, med sedan blef det mig fullkomligt klart. Hon skrapade ihop åtskilliga klädespersedlar och undersökte deras tillstånd, innan hon bar dem till pantlånaren. Och nu började jag komma underfund med en af de ledsamma följderna af mitt ensliga lif. Fastän jag gifvit doktor Cordial blott en liten summa till hjelp åt dessa fattiga menniskor, var det mig dock alldeles omöjligt att med mina knappa vilkor kunna undvara mera. Om jag behållit mina vänner qvar omkring mig, skulle jag nog kunnat vända mig till en eller annan