Göteborgsposten – 21 januari 1862, sida 1

— — Men ej endast lektor L:s disputationseätt utan äfven hans skrifsätt angilves af H. T. vara tråkigt, ja så tråkigt, att få läsare torde vara nog tålmodige att genomgå hans framstallning. Med dessa ord uttalar I. T. ett alltför stort och oberättigadt misstroende till den tidningsläsande publiken här på platsen. Väl är det sannt, att denna till en stor del utgöres af personer, som företrädesvis vilja se dagens frågor på ett lätt och till och med lekande sätt behandlade, som vilja så beqvämt och med så liten ansträngning som möjligt så i sig innehållet af en tidningsartikel och icke hålla så noga på att följa gången af det räsonnemang, genom hvilket ett resultat framkommer, men som dock säkerligen alltid vilja att detta räsonnemang skall vara fritt från sjelfmotsägelser. Men det finnes äfven andra, som hafva både intresse af och förmåga att följa ett från floskler fritt, strängt, ja ullochmed kärtt, logiskt räsonnemang — personer, som hvarken äro nog behäftade med tankelättja för att ej vilja eller med nog tankeslönet för att ej kunna fixera sin uppmärksamhet på en grundlig behandling af ett allvarligt ämne. För dem äro ej lektor L:s uppsatser så tråkiga, som H. T. tyckes finna dem; ty, — och det våga vi påstå ända ulls H. T. eller någon annan uppvisar sjelfmotsagelserna i dem — de äro dock både sakrika och skrifaa med logisk reda och konseqvens. Om nu ock den publik, som läser dessa och dylika med nöje, ej är den till anvalet ofvervägande utan måhända tillochmed så ringa att H. T. ej anser löna mödan att skrifva äfven för den; så finnes den dock, och det vore orätt att icke fästa något afseende åfven vid dess billiga tordringar. Awt å andra sidan begära, det alla skola kunna kläda sina tankar i samma lätta drägt, som Handels-Tidningen, vore obilligt; emedan det påtagligen ej är allom utan endast fåtalet gitvet. Skulle nu detta såtal, hvars grundlighet i bildning och intresse för samhällets utveckling alldeles icke behöfva -tå efter flertalets, utestängas från yttranderätten i en tidning, skedde dem en orättvisa och samhället en skada. Man är nog ej skyldig atv gå och hänga sig för det man är, enl. H. T:s uppfattning, tråkig; och sälänge man lefver 1 ett samhälle, torde man ej endast hafva rätt att, när intresset för det allmänna dertill manar, yttra sig, utan äfven kunna göra anspråk på att blifva hörd och forstådd, skulle det ock fordra någon liten ansträngning at den, till hvilken man talar, att följa med en fast och stadig tankegång, som ej af tillfälliga hugskott och småsinniga känslor låter förleda sig att fladdra hit och dit. Hvad nu särskildt beträffar de olika åsigterna i folkskoletrågan, så ställa vi oss hvarken på den ena eller andra sidan och önska ingenting högre, än att i den, såväl som i andra frågor, de olika meningarne må få oförhindrade af partiskhet och personliga konsiderationer komma till sin rätt; men vi hafva ansett oss böra i den hyfsade tidningsdiskussionens intresse inlägga en protest mot H. T:s domslut öfver lekt. Ljungberg, hvilket ej är stödt på något enda uppgilvet objektivt skäl och hvilket, då man vanligen brukar låta ransakningen föregå domen, med allt fog kunnat och bordt uppskjutas tills H. T. framkommit med sin utlofvade utveckling af herr Meijerbergs anförande, synnerligast som ju ändå hr L., enligt hvad H. T. godhetsfullt lofvar, vid det tillfället ,lärer i förbigående blifva nämnd. Att H. T:s redaktör i att förnyade gånger framtaga och genomläsa hr Meijerbergs anförande finner ett mäktigt medel att sorjaga intrycket af lektor L:s träkiga framställning, talar visserligen kraftigt till fördel för