Göteborgsposten – 21 januari 1862, sida 1

utaf dem och fått bjelp åt mina skuggor, men nu var det mig omöjligt. Och då jag fick den tanken att till detta ändamål försöka uppfriska några tidigare vänskapsförbindolser, afskracktes jag genast derifrån af fruktan för att en eller annan, till hvilken jag sålunda vände mig, skulle tro, att jag sjelf behöfde hjelpen. Under det min själ var upptagen af alla dessa reflexioner, kom jag hastigt att tänka på en person, som jag kände, och hvilken jag trodde mig icke skola förgäfves vända mig till under dessa vanskliga förhållanden. Det var en viss mr Prycroft, en koppartryckare, med hvilken jag förr kommit i någon gemenskap. Han var en gammal man, och jag hade händelsevis en gång i mitt lif haft tillfälle att göra honom en tjenst, som jag ock visat honom. Det fanns något i hans ålder, hans ställning och vårt forna förhållande, som gjorde, att jag var mindre skygg för att närma mig honom, än jag skulle varit det med någon annan. Det var en korpulent, jovialisk gammal Lebensfreund och, så vidt jag kunnat finna, lika godmodig som han såg ut att vara. Det fanns emellertid en sak, som stod i förbindelse med hans lefnadshistoria, hvilken tycktes visa honom i ett mindre fördelaktigt ljus, och minnet häraf kom mig att något betänka mig, innan jag beslöt att vända mig till honom.