Göteborgsposten – 20 januari 1862, sida 1

bruk af mina ögon, om jag så får uttrycka mig, har kanske gifvit mig hog för att lägga mycken vigt på det yttre, såsom vittnesbörd om hvad som föregår i det inre. Vare sig huru som helst, emellertid, jag bar en sådan bog, och den i mycket stark grad, isynnerhet då det gäller fönster. Jag tror, att foustren i ett hus gifva en god föreställning om innevånarnes böjelser, lefnadssätt och karakter. Hvem har icke, då han går förbi ett hus, hvars rena fönster äro fulla med blommor, der den friska vintergrönan och de fina sargnyancerna i en rad blommande hyacinther afteckna sig mot det inre rummets mörka bakgrund, — hvem har icke då kännt, att innevånarne i ett sådant Hus, hvars fönster äro så smyckade, föra ett lugnare och lyckligare lif än deras grannar, hos hvilka den gulblekta rullgardinen hänger till hälften ned för det smutsiga fönstret och ett stort hål synes i stälträdsjalusien nedanför. Om man derföre utgår från den teori jag har tillåtit mig uppställa, skall man lätt fina, att jag hade gods tankar om innevånarne i rummet midtemot, emsdan jag g-nom de nedersta rutorna kunde se bladen och grenarne till en stor fuchsia, hvilken var som en solfjäder utspand på en träram. Det fanns jemväl andra prydnader i det torftigs fönstret, hvilka, fastän de tillhörde det simplaste fyra skillings kram, likväl vittnade