Göteborgsposten – 20 januari 1862, sida 1

Man skulle ha svårt för att finna en mera gästtri och mindre nyfiken befolkning an Skagerns. Utan att trotia en framling med frågor tager fiskaren honom med sig ut på hatvet för att rikugt förklara tor honom, nuru fiskeriet ullgår, och då man gästar detia nodernga folk, betraktas man alldeles som en medlem af familjen, utan alt man såsom på mänga andra dtäallen i landet först behöfver uppgifva, bvem man är, hvarifrån man kommer och hvad man ämnar företaga sig. — Ljuda nodrop från hafvet, så lemnar skagbon utan betänkande sin hustru och eina små och Irotsar på en bräckhg farkost, ofta i dimma och mörker, det upprorda hafvet, för att rädda sina nödstallda medmenniskor. När sedan det förlista manskapet kommer i land, finnor det omsorgssull och lämplig vård under hrilket tak de än gå in, och mången rsjoman från Jordens afläg-na-te trakter har att tacka ekagvvn fur lit och hel-za. Skagens fyr blef år 1564 tänd af Fredrik den andre, men var troligen på den tiden blott ett simpelt bloss; senare blef det en vippfyr: en jernkorg fastgjord vid ett slags bom, hvilken uedtälldes, då man skulle lägga nytt bränsle i korgen, hvarefter den åter bojdes lodrätt i vädret. Denna inrättniug stod på ett ställe vid Ny-Skagen, som äunu kallas Fyrbakken, hvaremot det första blosset troligtvis varit der batteriet senare blef anlagdt. År 1747 bygde konung Fredrik den femte det nuvarande gamla tyrtoruet af granit, 67 fot högt, och slutligen vygdes är 1858 det nys fyrtornet, 140 fot högt, 1 en storartad stil. Norr om detta fyrtorn sträcker sig den yttersta delen af cimbriska halfön ut mot uordost. Denna lilla landtunga, som består af slygsund, omkring 600 alnar läng och blott nägra alnar bred, sticker djerft ut emellan de sorskräckliga brottsjöarne. Det är en storartad syn då man vid sydlig vind står på denna udde: att med ena foten på Vesterhafvets, med den andra på Kattegats strand so dessa väda hafe böljor brottas med hvarandra. Ingen at dem vill gitva efter; bränningarne höja sig med oerhörd kraft, och eå långt ögat når ser man det hvita skummet. Det är en mödosam resa for ett litet fartyg att komma öfver denna uuie; det stampar i de fradgando boljorna likt en motsträfvig häst, och lange får det kämpa innan det hinner ötver dem. Denna böljoruns kamp upphör först när en tredje makt, vinden, lagger sig emellan. Till slut böra vi omnämua en märkvärdig omständighet ute på den smala landtungan: man behotver blott grärva ull ringa djup, endast två fot under harveta yta, för att tralla på sött vatten. Tager man, då man lemuar Skagen, den andra vägen tillbaka, från Hoien, öfver Tversted till Hjörring, så är denna väg, som följer vestkusten till Tversted af en helt annan beskaffenhet än ostkusteus. Från sandasarne ut till hafsstranden tinnes nemligen en alldeles fast sandkust, ibla-d 200 alnur bred; denna utgör allmänna landsvägen. Den är sommartiden mycket lätt att tardas pa, men om vintern är den osäker, enär vesterhafvets vreda böljor understundom sla ända upp emot sandasurne. Det salunda upprörda vesternarvet erbjuder ett majestatiskt skadespel. Pa sjelfva stormdagen kan man emellertid ingentiag se, ty tlygsunden hvirdar så omkring en att man ej kan ö pna ögat; först dagen etter, när stormen lagt sig, är det möjligt att öfverse kusten och det oroliga hafvet, hvilket ännu fortfar att rasa. Det patrulleras oupphörligt af strandningskommissarier på dessa kuster, för att upptäcka ilandHutet gods, och då man kommer ull ett eller annat stycke vraktimmer eller dylikt, ser man vanligen derbredvid skrifvet i sanden: 3. C., hvilket betyaer att det är i strandningekommissarions vård; om någon borttager det