Göteborgsposten – 20 januari 1862, sida 1

om önskan att förskona lifvet samt göra fattiglomen ljusare Men det var, såsom jag redan sagt, i skymningen och på aftonen, då min uppmärksamhet riktades på det fönster jag beskrifvit. Vid den tiden är rummet upplyst, och skuggorna af personer och ting durinny kastas på rullgirdinca med en klarhet och tydlighet, på hvilka de, som aldrig sett något dylikt, knappast kunna tro. Skuggorun säga mig då, att rummet bebos af man och bustru, hvilka båda äro unga, derom är jag öfvertygad. Efter hvad jag kan skönja af mannens ställning och något, som jag antager vara en skärm af flåtadt papper, bakom hvilken han sitter nedhukad öfver sitt arbete, är han en fattig, arbetsam kopparstickare, för hvilken dagarne icke äro långa nog och som sitter böjd öfver sitt arbete under många nattens timmar: Medan jag ser på honom, rättar ban upp sig och lutar sitt hufvud tillbaka för att otracka halamusklerna, och jag ser då, att den skugga, som kastas på rullgardinen, kommer från en ung, smärt, men väl proportionerad figur. Ljust visar mig äfven att han har skägg; det är ett mycket starkt ljus, och detta stirker mig i den förmodan att han är kopparstickare. Skuggan af hans hustru befinnor sig nästan alltid vid hans sida. Huru bon vakar öfver och pysslar om h nom, huru hon lutar sig öfver hans atol elle