Göteborgsposten – 20 januari 1862, sida 1

stycke högre upp, kan man lätt föreställa sig, att gårdssidorna af busen vid denna gata, som rätt lämpligt kallades korsgata, voro temligen nära mitt atelierfonster. Jag har lemnat denna topografiskt noggranna beskrifning på min bostad, på det lasaren lättare må kunna förstå, huru det kom sig, att min uppmärksamhet riktades på de förbållanden, som jag nu skall beekrifva. Ni skall kunna förstå, huru det gick till, att då jag isynnerhet under do korta dagarne, när skymningen inträdt, satt och tankfull såg ut genom fönstren och tänkte på mitt arbete, min appmärksamhet ofta nästan utan att jag sjelf visste af det, blef riktad på ett af fönstren vid den gata jag beskrifvit, och huru jag icke sällan började spekulera öfver några af innevänarne i de rum, som genom en så liten rymd voro skiljda från mitt. Det var isynnerhet ett fönster, som af ett eller annat skäl företradeavis brukade sysselsätta min uppmärksamhet. D:t var ett fönater, som låg alldeles jemnhögt med mitt eget och precist midtemot detsamma. Om dagen kunde jag, fastän rullgardinen var helt och hållet uppdragen, endast se obetydligt in i rummet, men af hvad jag kunde urskiljs fann jag, att der råddsa mycken fattigdom. Ea lång vana vid ett spekulativt