Göteborgsposten – 20 januari 1862, sida 1

åker nu en half mil bokstafligen i hafvet, som här sköljer sandretlaruos fot, och då strandbädden ar mycket starkt sluttande, går yuwre hasten i wil knana, hksom det yure vjulet sjunker ned ända ull nafvet. Deua är on så mycket obohagugare sard, som hjulen aktmeseigt hugga ned 1 de at hästens hotvar i den lösa vanden åstadkomna hålen och dorigenom lika takimessigt förorsaka att passäg erarne få mycket obenaghga stotar. Tiggor vinden nu ull på kopev inåt landet och ar det någon -jogång, kan det lätt hända av man blir mindre budt borord at Kattegat-Kummande boljur. Audiigso tager ock-å denna tard ett slut, oen vu går uet uppför -andreflarne, hka-å branta som der man akte ned, och igenom el eller annat swyghål svw mnden danat i de yttre äsarne. Man kommer derener in på en Jomn, mjuk väg, som bildaaf många bredvid hvarandra lopande spår. Skagerns gamla kyrktorn synessnart, stående 1 sand ända upp I klockgluggarne och utgorande ett mirko för sjotaraude. I bakgrunden ler ett vänhgt het laudskap, med Daunebrogen svajande ötver en tät lotskog, vackra ängar och gula säde-falt. Det är dkagorn, Uaumarks nordligaste stad. Skagern har icke mycket annat gemensamt med landets otriga städer än namnet at en sådan. Man må här ej vänta aw finna ordentliga gator; det synes tvärtom som om de — ull beskydd mot sanden at eu lågt plank omgifna — med halmtak törsedda, tjärade tränusen, sokt vig ev skydd, hvart bakom sn -andbank, utan att bry sig om nägot annat an sig rjelsti. På deua salt ligga de utan något saamanhang spridda här vch der i sauden, och de betydliga mellaurummen mellan dessa hus bilda gatorna, hvilka aro mycket besvärliga att passera för den vid dem ovane totgångaren, ty man sjunker djupt ned tor hvarje steg. Vester om staden, ända upp tili dess gator, ja tillochwed inne på desamma fröjdas ogat af små plättar med vårsäd, isyunerhet korn, af en forvånansvärd storlek och och täthet, hvilket resultat åstadkommes geuom en stark gödning med fiskgalar; vintersäd kan deremot ej trifvas har. Bränsle tår man genom skeppsbrotten, af hvilka det inom distriktet förekommer i medeltal tretio om äret; der brännes också ett tungt svartbruui fossil, som liknar stenkol och kallas martort, -amt dessutom af den sandhaluga slattorfven. I ott dokument från år 1305, som är tryckt 1 Juhms Danmarks historia, berättas om stadeus torsta bebyggande. En kung, etter Suumförmodan Erk Glipping, som under jagcen ga-tade en bonde Thorkil Skarpa i Dorn skänkte åt denue Skagerns marker till gräsbete. Tnorkils herde, Turonder, var den törste som på sin herres vägnar byggde hus på Skagern, hvarelter den seuare lat uppföra dera byggnader dorstädes. Detta Oorn kan måhända antagas hafva varit horregärdon Udden i Mygdals socken, enär en allmänneug sägen går att detta hemman vari det uordligaste på Jutland, och detta bekrättas derat att Skagern (namnet kommer af det gamla ordet skage, som betyder ett snedt utlopande näs) rätt väl kan sägas borja litet norr om denna herregård, vid Tversteds å, der dec torr varit en hord. — Dut ser ut som skulle Skagorn förr ha varit mest bebodt på vestsidan, ty man visar här tlera ställen, hvarest emungar at tidigare åbyggaader skönjas, men hvilka duck nu aro mycket odshga. GammelSkagern har också under senare århundradet olitviv flyttad något längre åt öster, ull nuvarando Hojon som hörer under Skagerns kommun. Doremot finnes dot icke dylika spår at ett tidigare bebyggande på ostkusten. Norr om Skagern vid nordkusten ser man qvarlofvor at ew år 1810 ull kustens försvar an