Göteborgsposten – 20 januari 1862, sida 1

etilla och eå borja nicka igen, ingifvit mig der förmodan, att presten var i färd med att utveckla fjerde afdelningen i en predikan med afdelningar, och att skuggan framför mig kom från en per: son, som sökts tillflykt undan predikan i en god svömn. Bland de skuggor, jag förvarar i mitt min. ne, ssanas några, hvilka icke hvila öfver det. samma med något kallt mörker, några, som kasta. des af föremål, hvilka i sig sjelfva voro så re na och ädla, att skuggan sjelf endast tycktes vara en dämpad glans, och ljuset, hvarifrån hon utgick — en gloria. Min historia börjar vid den tid, då jag för några år sedan som ungkarl bodde vid en smal gata uti ett af de gamla qvarteren i London — en af de gator, vid hvilka mycket vackra hus aro blandade med fattiga kojor —; i ett af de bästa och propraste af de förra hade jag två ruin, en sängkammare och ett arbetsrum. Alldenstund jag då liksom nu hade stark afsky för larin och buller, medan jag arbetade, begagnad jag mitt inre rum till atelier, under aet jag sol i rummet åt gatan, der det om natten var lugnt och stilla, men icke om dagen, då folk hvimlade på gatan. Min atelier låg alltså i 2:dra våningen och med fönstren åt gården, och eftersom en gata i spetsig vinkel skar den, vid hvilken jag bodde, och otmynnade i densamma ett litet