Göteborgsposten – 20 januari 1862, sida 1

AQO2O WW — — — och flundror, upphängda på halmband i aymetriska rader, svanga I vinden, tor att torkade jena till toda under den del at vintern, då natvet nekar lemna sin tribut, eller för att under marknadsdagar, utbredde på Aalborgeller någon annan jutsk stads torg, locka den sattige slättbon, som ej bar råd att köpa den dyrare klippfisken. Lemnar man nu denna stad för att begifva sig norrut, börjar en sällsam färd; kusken spejar toraigugt omkring sg for alt se om han är Observerad från en eller annan da; finner han sig ett ogonblick saker, kör nan hastigt ut ur staden uch nu bär det ati dygande tart utåt de med sparsumt gräs beväxla sand-latterna, bvilka bära spår a alt torna dagar ba vart har-botten. Än far man ull böger, än ull venster emellan de många -må sandbankarne och ötver du låga kullarne, olott då begagnande sig at vägen, nar denna är den enda örvergängen ötver de få större vatcendrag. som har sfiunnas, allt under ett melolUskt klingande af eeftygets jerndelar, lknande djellerklang under en slädtart. Intet buller nores af vagnen i den djapa sanden. Landsvägen är nemligen ut den beskatfonhet, att otvannämnde fart bredvid den ar vida att toredraga framför att färdas på den, och landibon år här, hksom ötverallv i Danmark, mycket öm om oma hästar. Vägens tillstånd må dock på intet sätt läggas auktoriteterna ull last, enär de här utveckia samma verksamhet 1 denna riktniug, som annorstades i landet; men vägen, hvars underlag ötverallt är den o-a sandbotten, kan blott goras fastare medelst ljung, men sådant är bär en dyrbar na.urprodukt, enär den måste soras långt itrån, medan deremot stenkistorna i broarne göras helt och hället af det lattare tillgängliga ekedimret at förolyckade fartyg. Härutl begagnas ej sten, alldenstund det i hela nejden ej fiones en enda sådan af betydligare storlek. Ännu finnes emellerud en vag, men då man kommer förbi Tranestederne, upphör denna på en betydligare stråcka nära nog helt och hället. Dessa Tranesteder äro några boningar, som ligga i lä för östanvinden, bakom en bergklnt, hvilken är lika hog som taken, medan de beskyddas för vind från andra kanver af verlden genom de omåvtligt höga sammanhängande sandreflar, som betäcka hela halson Skagern ända ifrån kusten vid Skagerak och hvilka likna jättelika snödrifvor. Husen äro, liksom nästan alla byggnader i denna nejd, uppförda af timmer tran torolyckade skepp, såsom man väl kan se på väggarne; allt husgoräd antyder samma ursprung. Någ ra af dessa ställens innevånare hafva ullochmed tre gånger i sin hfsuid at den sig hopande sanden bhfvit tvungna att med sina bostäder flykta från ett ställe till ett annat. Vindarne bruka nemligen ibland så uppjaga sanden, att den flyger likt en snöstorm och lägger sig i allt tjockare lager på marken, tills allt är begrafvet; de stackars inuevånarne få då soka att rädda så mycket de kunna genom aw i hast nedritva husen och senare sätta upp dem, hvarest sanden forunna dem en ny grund att bygga på, och der de då förhoppningstullt åter slå sig ned. Här stod nu, det var i Juli månad, va efter ega rens utsago mycket vacker säd, ehuru man kunde åtaga sig att räkna halm-tråen på den hvita sandon. När man lemnar denna samling hus, de sista innan man når Ska gern, soker wan sig på et eller annat sätt väg mellan de sam iuanhopade sandreflarne, och otta inträffar de att man ej på qvållen kan köra samma väg som man torut på morgonen rest. Kusken stiger vanligen af här för att hålla igen vagnen, och piötsligen bär det af utför en bran sluttning nedåt den dånande oceanen. Man