Göteborgsposten – 18 januari 1862, sida 2

mig om strupen och drog knifven öfver mina händer. Jag förlorade medvetandet, och när jag äterfick det var jag omgifven af en mängd menniskor, som skockats kring min säng. Nyfikna ögon stirrade på mig, grofva händer rörde vid mig, och jag hörde mig brännmärkas med det gräsliga namnet mörderska. Röda spår efter en qvinnas blottade fötter — efter mina fötter — sågos på vägen mellan gossens rum och mitt; hvarje fotspår visade sig tydligt på det bara golfvet — en qvinnas fotspår och icke någon annans. Huru skulle dessa tecken och bevis på min brottslighet kunna förklaras ? Hvem skulle tro mig, en stackars ensling, halfgalen främling, med en sådan familjehistoria, och som, enligt allmänna meningen, kunde när som helst vara beredd att besvara en förolämpning med ett mordförsök ? Hade icke denne olycklige yngling uppenbart förolämpat mig, och hade jag icke samma afton öppet trotsat och hotat honom? Att fly var omöjligt. Till svar på alla de bevis, som voro samlade mot mig med så mycken list och skicklighet, hade jag blott ett obestyrkt påstående, som skulle antecknas såsom en vansinnigs fantasier och blott ännu mera försvåra min sak. Jag låg der hela dagen, hela den långa dystra vinterdagen; och när det blef natt, kommo de och bundo mig med rep och lemnade mig