Göteborgsposten – 18 januari 1862, sida 2

Om undervisningsmethoderna i folkskolan. Till Red. af Göteborgs-Posten. Hemkommen i går från en resa, finner jag emot mig uti Göteborgs-Posten en af hr Lektor Ljungberg sammanfattad artikel, hvilIken skall vara en vederläggning på ett mitt T yttrande till protokollet inom härvarande folkI skolstyrelse. Som detta aldrig blifvit bekant för Göteborgs-Postens läsare, anhåller jag, att detsamma måtte blifva uti Tidningen infördt. För att inse rätta halten af hr Lektorns an grepp mot mig, torde det för mången vara tillräckligt att genomläsa det klandrade anförandet, åt hvilket jag tör öfrigt ej gifvit den betydelsen, att det skulle utgöra en genomford kritik öfver vexelundervisningen, utan endast ett tillfälligt uttryck af min på erfarenhet grundade uppfattning af ifrågavarande method. Göteborg den 17 Januari 1862. C. J. Meijerberg. Redaktionen villsar beredvilligt hr Meijerbergs begäran, genom att här nedan meddela det omnämnda yttrandet till protokollet, så lydande: Ingen kan uppriktigare än jag erkänna, att folkundervisningen mycket befrämjats genom vexelundervisnings-methoden, samt att alla folkbildningens vänner stå i stor tacksamhetsskuld till densamma. Det var genom denna af Bell och Lancaster införda method, som det gjordes till en möjlighet att inrätta folkskolor, under tider, då hvarken behofvet af undervisning för de lägre folkklasserna klart insågs, ej heller medel för detsammas afhjelpande erbjödos. Det är sannolikt denna omständighet, som föranledde motionären till det yttrandet, att man befordrar slafveri, om man motsätter sig vexel-undervisningsskolors införande. Ty det var verkligen ifrån andligt och lekamligt förtryck, Lancaster ville befria menskligheten, då han predikade, att alla verldens fattige skulle undervisas, och äfven egnade åt detta mäl en verksamhet, för hvilken han olef en martyr, dock hufvudsakligast genom sig sjelf. Om således vexelundervisningen var ett at de medel, försynen beredde meuskligheten till dess upplysning och förädling, så ega vi numera, för ernående af samma mål, flera andra och vida verksammare, hvilka vi böra begagna, utan att derföre med otacksamhet glömma det förstnämnda. Den af Bell och Lancaster skapade, och äfven sedermera utvecklade, methoden är ej att förkasta, isynuerhet der det är frågan om att inrätta skolor tör det möjligen billigaste priset, och der säledes en enda lärare har att undervisa ett större antal barn på olisa ståndpunkt, af hvilka många ej kunna läsa inuantill. Men att förorda methoden såsom den bästa, eller att vilja tillgripa densamma der ej ofvannämnde förhållanden såsom ett nödtvång föreskrifva den, tror jag ej sjeltve Bell eller Lancaster kunnat göra. Uti methoden finnes mycket, som är godt och användbart, som kan och bör upptagas i hvarje skola med hvad undervisningssätt som heldst. Dertill hörer företrädesvis den oaflätliga sjelfsysselsättning och noggrenna ordning, som maste göra sig gallande i hvarje skola med dylik method. Det mest utmärkande uti vexelundervisningsmethoden, och hvaraf den äfven fått sitt namn, torde vara monitors-systemet. Att använda monitörer år i många folkskolor en nödvändighet och kan ock i tlera tall vara af gagn, men att göra detta till ett genomgående system, anser jag ej medtora den dermed beräknade nyttan, och är dessutom förenadt med stora vådor. Uti en vexel-undervisningsskola är läraren så upptagen med tillsynen öfver disciplin och ordning, att någon allvarlig handläggning af undervisningen knappt kan komma i fraga. I sället tör undervisare blir läraren endast uppsyningsman och kommer derigenom till barnen i ett förbållande, som har mera likhet med arbetsfogdens till daglonaren än sadrens eller modrens till deras barn. Barnen känna sig ej stå i någon tacksamhetsskuld till läraren för hvad de veta, och läraren måste äfven å sin sida erfara obebag vid tanken derpå, att barnens själsodling och kunskaper äro till så ringa del hans verk, hvarjemte det oupphörliga tillrattavisandet slutligen måste göra hans lynne knarrigt och ovänligt. Allt det inflytande läraren kunde utöfva på barnen genom det lefvande ordets makt går ock förloradt tör honom genom monitörssystemet. Detsamma innebär dessutom en lockelse för mången lärare att vårdslösa sitt kall och öfverlemna skolan at monitörerne eller, der systemet är riktigt utbildadt, åt en s. k. generalmonitör. Hvad angår monitörsväsendets inflytande på monitörerna sjeltva och barnen såväl i aiseende å undervisningen som ock i moraliskt och disciplinärt hänseende, vill jag först fåsta mig vid monitörerne. — Det finnes flera sätt att utse dessa. Ofta tagas de bästa barnen dertill, men äfven stundom ur den cirkel som är nästföregäende den, som skall undervisas, såsom förhållandet är i härvarande vexelundervisuingsskola; och då motiovären anser detta vara det enda rätta, vill jag här tala om endast dylika monitörer. Ingen förnuftig pädagog torde kunna förneka, att det mången gång kan vara af stor nytta för ett skolbarn att få tjenstgöra som monitör. Detta är en sanniug, som tyvärr alltför ofta ej nog behjertas af föräldrar och målsmän, hvilka inbilla sig, att den tid barnet använder tör att undervisa andra är förspild för detsamma. Docendo discimus är ett ordspråk, hvars sanning till och med den lärdaste fått erfara, och likasom mången lärt sig att lyda genom att befalla, så kan ofta ett håglöst och okunnigt barn bli en bra lärjunge derigenom att det sjelft får vara lärare. Men så stor nytta monitörsväsendet kan ega tör monitörerna sjelfva, så bör det dock användas dena ma OO ORO RR OO qbob ——