Göteborgsposten – 17 januari 1862, sida 1

varo. Jag gjorde en riktig roman af det befallande brefvet med den breda marginalen och det imponerande sigillet. — Ner de ha sett mig, så vilja de icke ha mig, suckade jag, när jag satte mig i den kupe af tredje klassen, som jag delade med tre soldathustrur och några irländska arbetare, och ingen af dem förekom mig så olycklig att jag icke önskade vara i hans ställe. Fastän de voro fattiga vore de icke under en förbannelse som jag; fastän menniskorna icke gifvit dem en hög ställning, hade ödet icke krossat dem som mig. Jag gret bittert bakom min slöja, öfverväldigad af smärta och förtviflan, och hade nästan beslutat att icke gå vidare för att få en ny förboppning gäckad, när trainon stannade vid den station, der jag skulle stiga ur, och jag följande omständigheternas ström, fösökte min lycka ännu en gång. Jag frågade den enslige statjonstjenstemannen efter vägen till Fenbous--green, och han visade mig med omisskännelig förvåning en knagglig bivag, som han sade förde dit Det förekom mig som om, de tvenne milen aldrig skulle taga slut. Landskapet var ödsligt, fult och enformigt ; det var blott en vidsträckt, vild ödemark, der icke ett träd eller en höstblomma lifvade den dystra taflan. Jag mötte icke någon lefvande varelse förrän jag kom till en grupp hyddor, som