Göteborgsposten – 17 januari 1862, sida 1

de verksamma, envisa, aparsamma, alla ankcoriteter sorkastande afkomlingarne af de gamla puritanerna. Amerikanska konstitutionen var at slafegare uppgjord för en slafhållande republik. Men då klunatoch vegetationsförhållanden gjorde slafarbetet jemförelsevis obehöfligt norr om en viss latitud och skenbarligen gagnande söder om densamma, förenade sig detta med den allt större olikheten i karakteren till att draga slafveriet trån norden och koncentrera det i södern. Derefter kommo politiska konflikter, i hvilka unionens bästa mån togo allt mindre och mindre del. bet är ett bevisadt saktum, säger de Tocqueville, att nu för tiden sättas sällan de talangfullaste männen i spetsen för Förenta staternas regering. Amerikanska statsmännen ha under de sista femtio åren märkbart försämrats. Då detta sades, kunde man likväl ännu nämna Webster, Clay och Calhoun ibland deras antal. Nu har man blott män sådane som Tyler, Polk och Pierce. Och hkväl har ej amerikanarnes intelligens astagit. Olyckan är att politiken blifvit förnedrad till en affär, i hvilken en hop snikna och principlösa äfventyrare spekulera. Vid ett presidentval skaffa sig dessa män plats i komitåerna, hvilka utse de delegerade som skola välja en partikandidat. Dessa delegerade komma ifrån vidt skilda landsdelar med olika intressen. Hvarje man med förmåga bar genom något kraftfullt uppträdande i en eller annan fråga gjort sig den eller den traktens innevånare till ovänner. Slutligen blir den man utvald, hvilken är för obetydlig för att ha gjort någon till sin ovän. Ett presidentval verkstalles sålunda af tvenne motsatta, Jolfviska partier och det segrande kommer genast sram med fordran att blifva belönadt genom indräguga tjenster. De bullrande ponuska äfventyrarnes snikenhet efter tjenster och den dermed soljande osäkerheten att få behälla en tjenst, om man en gång fått den, gör att blott den som minst förtjenar en belattning efterstråfvar och vinner den. Sedermera söker innehatvaren att på det allmännas bekostnad rikta sig så mycket som mojligt — en sak som hvarje hederlig statsman i norden under förflutna året mäst beklaga. I Chicago-manifestets trosbekannelse ywras ett skarpt klander öfver ,det vilda öfverdåd som genomgår hvarje depar tement af nordstaternas regering, ötver igynnade partimäns systematiska plundring al det allmännas tillhörigheter, och ofver den nya häpnadsväckande utvecklingen at korruption oci bedrägerier inom den sederativa hufvudstaden. Förmaken till den lagstiftande församlingens sessionsrum äro fyllda al agenter, hvilka genom att appellera till medlemmarnes sjelfviskhet söka genomdrifva beslut, som gynna enskildas intressen. En fattig politisk äfventyrare, som blifvit en betald lagstiftare och med tre eller fyra dollars om dagen måste lefva på det nu för tiden i Amerika vanliga öfverdädiga sättet, är, såsom hvarje amerikansk lagstiltare vet när, som helst färdig att taga mutor, Han säljer sin pligt emot landet. Och från en sålunda sammansatt församling måste ministrarne vara trånvarande. De finnas ej der för att gifva upplysningar och behötva ei inför landets representanter ansvara för sina handlingar. Emot hela folkets och båda husens i kongressen vilja, kan en amerikansk ministår, om den kommer öfverens med presidenten, qvarstå under de fyra år som han är i spetsen för regeringen. Det finnes mycket i den amerikanska konstitutionen som är riktigt och ullochmed beundransvärdt, men den kan ej bestå om den icke handhatves af hederligt tolk, och på senare år har Englands konsti