Göteborgsposten – 17 januari 1862, sida 1

oss i ytterligt armod, oundgangligt nödvändig att de af oss, som kunde, skulle försöka att för. värfva sitt uppehälle, under det att barmhertig menniskor togo vård om de andra. Det sista mötte icke så stora svårigheter som det första Många forbarmande händer sträcktes ut att hjelpa de vanmäktiga bland oss, men få för att styrka de svaga. Det blef dock efter någon tid sörjd för alla de öfriga på ett eller annat sätt, och de tryggades åtminstone mot hungersnöden, men jag, som ansetts som den förboppningsfullaste, visste icke bvart jag skulle taga vägen och sökte förgåfves en kondition som guvernant eller sällskapsmamsell. Dessa önskningar mötte lika stor: svårigheter. . I det ena fallet var mitt sätt och mitt utseende och i det andra fallet min familjehistoria mig i vägen. Som jag icke kunde neks att sjuklighet och vansinne utgjorde ett arf min familj, ville mödrar icke anförtro sina barn åt mig, och man kan icke undra derpå. Jag var icke nog behaglig för att någon skulle vilja ha mig såsom sällskap. De, som ha råd att hålla sig ett sådant, vilja ha någon, som är eftergifven, angenäm, liflig och behaglig, Inger ville se på mitt fula ansigte och höra min sträfva röst — ty jag vet att den är sträf — och betala mig, då jag ej kunde förljufva deras lif Sålunda, jag upprepar det, vägrade alla att antaga mig, tills jag slutligen började misströsta