Göteborgsposten – 17 januari 1862, sida 1

tederalister och republikaner betydde ingenting, emedan den soresanns inom hvarje stat och förenade hvarje stals pariier med de motsvarande i de andra staterna; men en öfverensstämmelse i moraliska och politiska principer och åsigter, som följer en viss geografisk linie, fruktar jag aldrig skall utplånas ur sinnena. Den skall måhända återkomma vid hvarje läghgt tillfälle, vid hvarje förnyad retsam anledning, tills den slutligen uppväcker ew så dödligt hat, att skilsmessa måste soredragas framför ständig osämja. Jag har allud hyst ett sanguiviskt hopp om en lång varaktighet af vår union, men nu tvillar jag mycket derpå och ser skilsmessan på nara häll. Mitt enda hopp, min enda tröst är att jag ej skall letva för att se den. Hvad Jefferson väntade, har inträffat. År 1826 hotade Georgia, i anledning af dess förhållande till indianerna, att skilja sig från unionen och bilda ett sydförbund. År 1831 var Syd-Carolina nära att åstadkomma ett sådant, emedan man ville förhindra införandet af en skyddstull, och skuile hafva skilt sig från förbundet, hade man ej öfverenskommit om en kompromiss. Tulltaxor och frågan om slafoch fria stater hafva alltjemt varit de stora tvistepunkterna, och Potomac, på hvar sin sida om hvilken de stridande ha uppställt sina armeer, representerar riktigt nog den geograsi-ka linien för skilnaden emellan södern och norden. Mer an en eftertänksam resande i senare tider har insett ast en delning af unionen forestod. De Tocqueville profeterade ingen lång varaktighet åt en så ohandterligt sammansatt republik. För få år sedan hemkom mr Colley Grattan från Nordamerika och skret ratt södra, norra och vestliga distrikterna äro iorenade likt en mur af olikartade materialier, med ett murbruk som är odugligt til att betrygga en ständig sammanhällning. Dessa stater måste ovilkorligen sönderfalla i tlera, ehuru ingen kan förutsäga när det skall ske. Så gifven var den kommande förändringen, att den ryske skriftställaren Ivan Golovin efter ett besök i Amerika för sex år sedan ytirade: ÅJag tror ej att unionen varar i sex är ull. En mr Sterling, hvars bref från slafstaterna för fyra år sedan offentliggjordes, beskrifver i dessa några af orsakerna till en blitvande förändring och tillägger derefter: Det synes mig som skulle bland så många elementer till oro, både grundande sig på tolkets upphetsade sinnen inom staterna sjelfva och på de komplicerade omgifvande torhållaudena, ingen klok man våga att förutspå utgången at amerikanska angelägenheterna inom de fyra näsva åren. De fyra åren hafva verkligen nu slutat med ett borgerligt Krig. Det fanns ej blott stridiga intressen mellan norden och södern, utan dessa intressen hade äfven ännu mera utpreglat de stridiga karaktererna i de olika delarne af unionen. Norden hade blifvit koloniserad af de strängaste puritaner; södern af de stoltaste och mest obandiga rojalister. De män som i moderlandet gjort motståud mot tvånget inom religion och poliuk satte sig ned der, hvarest det liksom i England fanns stora vexlingar i det ej allttor blida klimatet och hvarest de derföre genom energi och hårdt arbete måste tillkämpa sig dagligt bröd. De åter som alskade oinskränkt auktoritet bosatte sig i en nejd, hvarest ett tropiskt klimats öfverflod tillät dem föra ett beqvämt lif och der slafarbetet lade för deras fötter en bördig jords rikedomar. Oinskrankta herrskare öfver sina -lafvar och lefvande i ett yppigt lands ro blet den gamla royalistkarakteren ännu skarpare utpreglad; söderns herrar blef en race, hvilken mera än någonsin kontrasterade mot