Göteborgsposten – 17 januari 1862, sida 1

Familjen pa Fenhouse. öfvers. fr. engelskan. Jag skulle bli guvernant, men jag kunde icke få någon plats. Min mor hade dött efter många års vansinnighet; en af mina bröder var döfstum och en annan vanskaplig, och ingen af oss alla var frisk och stark. Kort sagdt, det kunde icke nekas att ett förfärligt sjukdomsfrö var ymnigt sådt i familjen, och att dess medlemmar i följd deraf voro egnade att väcka farhågor hos sin omgifning. Jag var den äldsta och starkaste bäde till kropp och själ, men detta ville icke säga mycket. Jag var alltid, liksom nu, lång och smal, så nerfsvag och nästan så mager som nu samt behäftad med de spasmodiska ryckningarna i ansigtet, som ni nu ser. Min närsynthet fördubblade det tafatta i mitt sätt att vara, och tafatt var det redan i följd af min nervsvaghet och fula figur; min utomordentligt fina hörsel vållade ofta svimningar, som stundom räckte många timmar och gjorde mig under denna tid död för allt som omgaf mig. Men huru illa utrustade af naturen vi än voro, så blef det, när min far dog och lemnade