Göteborgsposten – 15 januari 1862, sida 1

gifna negativa; ty då innanläsningen positive består i ingenting annat än en med instinktlik nastighet verkställd förknippning af vissa opiska bilder med vissa akustiska, dem minnet illhandahåller, så faller den helt och hållet inom föreställningens (varseblifningens och minnets) område, alltså nedanom och utanfor tankens. Man begriper då ock hela fruktlosheten af hvarje, om ån så ansträngdt, försok att på tänkandets väg lära denna innanläsningskonst, och finner fastmera enda vägen till målet vara den, att lärjungen förmäs tillräckligt ofta betrakta de optiska bilderna och upprepa de af undervisaren förestafvade ljuden. Men inser man detta, så bör ock wmedgifvas, att det är ett i sanning ofornustigt slöseri med dyrbara krafter och ett märkvärdigt förakt för mänsklig lycka, om tyngden af en så andetattig undervisning lagges till en lifstidsbörda på mognade män, ur stånd att deraf draga någon ädel frukt, i stället tför att fördelas på en rad af unga, hvarann inom kort aflösande monitörer, för hvilka den utgör icke en plåga, utan en glad och hälsosam otning. Vi hatva nu genomgått alla hr M:s skäl mot vexelundervisningen och funnit oss nodsakade att underkänna dem alla. Meni trots härat, i trots äfven af de flera under tiden tramdragna grunder, som tala så kraftigt till törmån för vexelundervisningen, månne ändock med allt detta ett afgorande svar är gifvet på frågan: hvilken är den bästa folkskole-anordmingen? Återstå ej ännu flera sidor af ämnet, som här ej blifvit undersökta, och hvem vet, hvartill en sådan undersökning kunde söra? Dylika tvitvel, så naturliga tor den varsamme, som älskar sträng bevisning, bekräfta befogenheten af vår straxt i början gjorda anmärkning, att hela det sätt, hvarpå br M. sökt lösa sin uppgift, är otilltredsstallande, emedan han sorsummat tre tor ändamålet nödiga saker, näml. 1:o att uppsöka och fastställa sjelrva de allmänna synpunkter, som vid hvarje fråga om en skolmethods värde måste läggas till grund för och bestämma utslaget; 2:0 att noggrannt angifva de väsentliga egendomligheterna (de distinktiva karaktererna) hos de serskilda methoder, som göra hvarandra företrädet stridigt; samt 3:o att skärskåda dessa egendomligheters olika förhållande ull den ena så väl som den andra at de fastställda allmänna synpunkterna, hvilket m. a. o. är just detsamma som att jämföra methodernas olika värde och afgöra, hos hvilkendera foreträdet befinner sig. Att här fullständigt godtgöra hvad hr M. i nämnda hänseenden försummat, skulle föra oss för långt utom de rätta gränserna för en uppsats, genom hvilken vi endast äsyftat att i och med granskningen af hr M:s utlåtande lemna ett någorlunda användbart bidrag — och ingenting mer — till solkskolefrågans utredning. Vi tillägga alltså ännu endast några antydningar åt det angifna hållet, förnämligast rörande de allmänna synpunkterna, hvilkas upp: letande och bestämmande är en sak, på en gång för mycket angelägen, för att böra åsidosattas, och likväl för besvärlig, för att lät teligen foretagas af någon annan än den, som till fullo oppskattar vigten af att straxt ifrår början kunna med stadig blick uppmäta hele fältet af den undersökning, i hvilken man har för afsigt att inlåta sig. Hvarje folkskoleanordning är ett mede: för vinnande af ett visst ändamål, och det bä sta medel kan uppenbarligen alldrig vara nå got annat än det, hvarigenom det speciel åsyftade ändamålet icke blott i och för sig fullkomligast uppnås (abstrakt ända målsenlighet), utan ock med minsta intrång fö! alla andra förnuftsgiltiga ändamål