Göteborgsposten – 15 januari 1862, sida 1

Det var en sorglig afton och en mörk natt, som följde på den dag, som skulle ha varit bröllopsdag, men icke blef det. Modren, den anga flickan och de tre små systrarne greto alla, men nu hafva sjutio år förunnit sedan den qvällen, och det har i dem funnits så många mörka timmar och dagar, att vi icke hafva tårar åt dem alla. Derföre gråta vi icke med dem, som greto för så länge sedan. Tårar torka snart. Följande dagen gret den unga flickan icke mera. Hon hade feber. I sin yrsel drömde hon, att hon stod brud, alla bennes väninnor buro till henne kransar, hon var så outsägligt lycklig. Och drömmen gick i fullbordan. Sjukdowen tilltog, och åtta dagar derefter var hon outsägligt lycklig: alla hennes väninnor buro till henne kransar — kransar af buxbom och vintergröna. Modren gret icke heller följande dagen. Hon pysslade om sin sjuka dotter och utöste för grannqvinnan sin harm öfver verldens uselhet och männens falskhet. Myrtenqvistarne kastade hon ut genom fönstret. De små systrarne hade också släckt sin sorg. De hade fått hvar sitt stora stycke af bröllopskakan, och åto det ute i skolskenet på bänken under fönstret. — Ab, se de vackra gröna derborta! Af