Göteborgsposten – 15 januari 1862, sida 1

—— remang kunna duga? Jo! måhända till att skädligare visa halten af hr M:s bevisföring och dymedelst underlätta gondritvandet af den n praxi ingalunda likgiluga eller oskadliga villtarelsen, att innanläsningen, om det ekall vara väl, är eller bör blitva ett tänkande, Detta är just hvad innanläsmingen alldrig kan och alldrig bör blifva; den måste tvärtom såsom blott sådan alltjämt forblitva fullkomligt Åtanklös. Visserligen hör man mången gäng alven med skäl klander uttalas mot ett tanklöst sätt att lasa innantill; men detta klander är då uteslutande riktadt mot personer, som måste antagas redan vara i iull besittning både af hela innanläsningskonsten och af en ullräckligt utvecklad tankekratlt, samt innebär under sådana omständigbeter, endast en påminnelse om den sanningen, att man icke fär stanna vid blotta innanläsningen, emedan denna dock egent: ugen icke är sitt eget ändamål, utan allenast medel för något annat, naml. för upptattandet af det lästas tankeinnehåll. Att hkväl detta medel och detta ändamäl alldrig tor begreppet sammanfalia till ett, utan stadse utgora två till arten skilda saker, är klart just deraf, att de på det angitna sättet stå i jörhållande till hvarandra: det gemensamma moment, som bildar ötvergängen mellan dägge ligger i talljuden; men detta moment utgor for innanläsmngen sjelfva resultatet af de synliga tecknen såsom förutsättning, tör tankeuppfatemngen åter endast den gilna förutsättningen för tankeinnuehållet såsom resultat. Iunehållsupptattningen bör följaktligen icke på minsta saw komma i fråga, så länge innanläsningskonsten ännu icke hunnit såsom sådan inhamtas; och ätven sodermera blir den förstnamnda allenast en verksamhet, som beled sa gar och i visst afseende modifierar innanläsningen, men utan att af densamma utgöra någon konsutuuv beståndsdel. Ar nu innehållsuppsattningen, såsom naturligt, en tankeverksamhet, så följer redan derat, att innanlasningen, säsom, enligt hvad vi sett, någonting annat an den förra, antingen icke är någon tankeverksamhet alls, eller ock åtminstone en annan tankeverksamhet än den förra. Men det sista är omöjligt. Ty den ena verksamheten bör, såsom sagdt, beledsagad. ä. vara samtidig med den andra, och detta bletve, i tall bägge vore tankeoperationer, ogörligt, emedan den andliga mänmskoanden alldrig förmår på en gång fulltölja tvenne till arten skilda tankeverksamheter; hvadan för innehållsuppfattningensmöjlighetnödvändigt fordras, att innanläsningsverksamhoten skall forsiggå alldeles Åtanklös t (utan minsta ansträngning af förståndet). Denna, ehuru blott negativa, bestämning af innanläsningens väsende är dock at stor vigt för undervisningens methodik och erhåller yttorligare bekräftelse, när man betraktar samma innanläsnings positiva bestämningar, hvilka egentligen äro följande tvänne: 1) ögonblickngt igenkännande af samtliga de synbara -pråktecknens former (optiska beskaffenhet, siguration), 2) ögonblickligt återfinnande al deras omedelbara (innehåll eller) betydelse d. v. 8 af de emot dem svarande talljuden. Mången torde vilja tillägga: 3) rent återgifvande af de ifrågavarande talljuden; men detta hörer egentligen till sjelfva valspråket och icke iill innanläsningen (annorlunda än såsom ett oumbärligt yttre bevis för den sistnämndas riktighet); ty innanläsningen är till sitt väsende blott en uppfattning (ej framställning) af skrifttecknens omedelbara betydelse och kan, såsom bekant, äfven försiggå fullkomligen stumt (i outsagda, blott imaginerade ljud). At dessa bestämningar inses nu på nytt riktigheten af den ofvan an—— — ———