Göteborgsposten – 15 januari 1862, sida 1

gärdsmåstarens dotter, hennes bästa väninna. Hon hade en liten vacker hvit korg i handen, hon lyfte upp locket till hälften och såg henne skälmskt i ögonen, men bruden slog ned sina och rojnade. Den lilla korgen var full med myrtenqvistar. Vid middagstiden stodo de tre små uppe på den lilla högen vid ändan af tradgärden. De bade sina söndagskläder på sig och stodo nu på vakt, för att underrätta sin syster, när vagnen med den röda kusken visade sig på backen, eller när posthornet lät höra sig. Tiden blef dem lång, de sprungo den ena gången efter den andra in för att fråga, om han icke skulle komma snart. — Jo, nu kan det ej dröja länge, menade modren; men det dröjde likväl så länge i deras tycke, att de började gråta. På eftermiddagen bröt ett oväder ut. Himlen blef svart och regnet piskade mot rutorna, de små höllo sig inne. — Men hvarför kommer han då icke? frågade de sin syster. — Bara det icke händt honom något! hviskade hon, och vände ansigtet mot den våta rutan, på det ingen skulle se, att hennes ögon också voro våta. I skymningen anlände ett bref till modren. Då det blifvit läst, gret hon ock.