Göteborgsposten – 15 januari 1862, sida 1

delande af de nödtorftigaste särdigheter, såsom innanläsning, skritming och räkning. ÄAfven vi utdöma med hr M. detta exklusiva endast; ty folkskolan bör, 1 öfverensstammelse med den gällande författningens (Kgl. Stadgan den 18 Juni 1842) vishga föreskruv GS 7), erbjuda icke så litet derutotvor, näml., såsom lagbudet likaledes sormär, åt s ådana barn, som hatva tid att begagna en längre fortsatt undervisning och sallennet av ullegna sig alla frukterna af densamma; men hvad hon äger rätt att påtvinga alla, ända ull den grad, att barnen för detta andamål kunna skiljas ifrån tredskande soräldrar (5 8, mom. 5), lärer icke kunna vara nagonting annat än det nodtorfugaste eliter — vackrare sagdt — det nödvändiga (ty man rycker ej för ro skull eller i onödan ifrån foräldrar deras barn). Ettertänker man vidare, hvari detta nödvändiga eller oeftergisliga ratteligen kan bestå, så finner man änyo tull anledning att vara tillfreds med folkskolestadgans ofvan åberopade 7:de paragrat, som 1 sädan egenskap, bredvid de at hr M. exempelvis nämnda färdigheterna att läsa, skrifva och räkna, icke erkanner någonting mera än I:o religionskunskap och biblisk historia till den grad, som ertordras, for att kunna hus presterskapet börja den egentliga nattvardsläsningen, 2:o kyrkosäng, med undantag for dem, som dertill sakna allt anlag. När sången afsöndras till serskild tid och den i så nofsamt mått fordrade samt af läraren ju enklare, ju bättre handhafda religionsundervismngen torknippas med de från hvarje välordnadt skolväsende oskiljaktiga bönestunderna, som aro för alla cirklarna gemensamma, så finner. man, i hvilken mån de tre nämnda färdigheverna komma att upptaga lejonparten at dagen samt framställa sig såsom folkskolans hufvudämnen. Och billigt! Ty i dessa färdigheter, tramför allt i innanläsningen, ligger ju sjelfva den oumbärliga nyckeln ull allt aunat; och om all sund ekonomi hyllar grundsatsen: Först det nödvändiga, sedan det nyttiga, sist det öfverflödiga! så är man icke torlagen om rätta artern at den hushållning, som begynver med det gränslösa ofverflodiga och derigenom afventyrar att alldrig hinna fram till det nödvändiga. Äfven om innanläsningen har föröfrigt hr M. sina egna tankar eller, rattare, ord. De tyda så (kursiveringen och parentheserna äro våra): ÅInnanläsningen är visserligen till en del mekanism, men den är ätven till en del något annat — skulle man nu sojljdrikiigt vanta, men i stället kommer:J den bor ätven göras till något mer (näml., såsom fortsätiningen röjer, till ett tänkande); ty Igör man den icke dertill — borde nu följa, men hr M. slår åter om och säger:J uppfattar man henne endast från den förstnämnda synpunkten, så Tuppfattar man henne oriktigt, törmodligen? Nej, ingenting så simpelt! utan då) bibringar man (sig sjelf? Nej tackl! barnet en (oriktig åsigwv? Misstag! — en) vana atv (orikugt uppfatta och angifva iInnanlasningens begrepp? Ah nej! att) läsa tanklöst l!I), hvarifrån det sedermera svärligen kan frigöra sig; och detta vore just rätta sättet att skapa slafvar, hvarifrån ju motionären vill befria oss. I fall någon uppställde t. ex. följande råsonnemang: En nytodd gosses haka är visserligen skagglös, men hon bör dock genast göras någorlunda beskäggad; ty uppfattar den främmande betraktaren henne endast såsom skägglös, så bibringar han derigenom gossen en olycklig vana att icke låta sin haka skjuta skagg, trån hvilken vana den stackars gossen sedermera i all sin lifstid svårligen kan frigöra sig; och detta vore just rätta sättet att skapa omanliga — till hvad skulle ett slikt räsonAAH— — — —