Göteborgsposten – 15 januari 1862, sida 1

— EN OOOO SA AA AE — som böra inom samma allmänna tidrymd, med anlitande af samma totala kraftmått och i lyckliggörande samdrägt med det förra förverkligas (konkret ändamålsenlighet). Det första af allt är således att bestämma sjelfva specialändamålet, och sedan detta med erforderlig noggrannhet blifvit ejordt, visa sig synpunkterna för medlets bedömande nödvändigtvis blifva följande: 1) Med hvilken grad af fullkomlighet i afseende på a) ordning, b) qvantitet och e) qvalitet läter sig specialåndamålet genom ifrågavarande medel uppnås? 2) Till hvad mått kräfver detta medel uppoffring a) af tid, b) af kraft (arbetskraft eller kostnad), c) af personlig lycka? Med tillämpning på vårt förevarande ämne, d. v. s. då medlet är en folkskoleanordning, kunna frågorna erhålla följande lydelse: I (Den abstrakta ändamålsenligheten) Verkar anordningen 1) med ordentlig, jämnhet (med regelmässigt förnyad och af tiden oförsvagad kraft)? 2) i ullräcklig vidd (omfattande samtidigt nog många — näml. alla skolbehöfvande — barn)? 3) tillräckligt väl? d. v. s. så, att den åsyftade bildningen bibringas barnet a) i rätt ordning (hufvudsakligen så, att läroämnena och deras behandling afse först lärjungens sinne och inbillning-kraft, sist hans förstånd, och icke tvärtom)? b) i rätt myckenhet (hvarken för många eller tå läroämnen)? c) med den rätta bestämdheten? — II (Den konkreta ändamålsenligheten) Är anordningens verksamhet betingad af 1) för mycken udsförlust för lärjungen? 2) för mycken krastuppoffring (kostnad för samhället? 3) för mycken vedervärdighet för läraren? Den läsare, som med uppmärksamhet följt oss genom allt det föregående, skall utan värt vidare biträde lätteligen sjelf finna, att vexelundervisningsmethoden ur hvar och en af dessa 6 synpunkter på ett synnerligen tilltredsställande sätt uthardar pröfningen; och längre än till detta resultat kan man billigtvis icke komma, så länge hr M. ej lemnat närmare upplysning om egendomliga beskaffenheten at de ,flera andra och vida verksammare methoder, dem han söredrager tramsör vexelundervisningen. Dristade man hos hr M. förutsätta följdriktighet, så borde visserligen blotta motsättningen vara bevis nog, att de der ,andra methoderna ätminstone ifrån sig utesluta monitörsväsendet (emedan de i annat fall blott vore serskilda arter af vexelundervisning); m. a. o. man borde få antaga, att han menar methoder, enligt hvilka läraren sjelt utgör skolans enda undervisningskraft. Men om han anser någon så beskaffad solkskolemethod vara ändamålsenligare än vexelundervisningen, så beror detta utan tvifvel på förbiseende af de allraflesta bland våra sex pröfningsfrågor och förmodligen äfven på oklar uppfattning af hvad som utgör folkskolans egentliga uppgift (skild från lärdomeskolans). Möjligtvis har han ock i likhet med så mången annan, känt sig obehagligt afficierad af det bullrande lifvet i en vexelundervisningsskola, och från detta forhållande, som dock för sjelfva skolbarnen icke innebär någonting störande eller stötande, hämtat en anledning att ogilla systemet. Då han likväl sjelf anmärker, att vexel-undervisningen fås för billigaste priset, att ,,en enda lärare der räcker till för ,ett större antal barn på olika ståndpunkt, af hvilka många ej kunna läsa innantill — alltså innefattande just de mest skolbehöfvande —, och då han dertill lägger vittnesbördet, att ,härvarande vexelundervisningsskola (trots det billiga priset, de många och olika försigkomna barnen) beträffande resultaterna ,kan i många hänseenden mäta sig med våra öfriga Bkolor, som i kraft af motsättningen orA ——