Göteborgsposten – 15 januari 1862, sida 1

II. Det gick tio, det gick tolf, ja, det gick flere år tillända. Det lilla huset vid landsvägen var nedrifvet och en ståtlig villa uppförd i dess ställe. Denoa hade skiffertak, veranda, espalierer, kulörta glasrutor i dörrarne och luckor för fönstren. Herrskapet som låtit bygga villan, lät hen e stå tom om vintern och reste utomlands om sommaren. Men hvar voro enkan och hennes barn ? Den gamla hade flyttat till sin äldeta dotter. — Dorborta vid kyrkan under det hvita syrenträdet! svarade grannqvinnan, då man frågade henne om, hvar de nu bodde. De tre små hade blifvit stora. Frågade man efter dem, så visste hon endast, att de hade rest hvar sin väg ut i den vida verlden. Och en hvar utaf dem hade tagit med sig sin myrten. Den äldsta af flickorna var den vackraste; derför hade en gammal onkel tagit henne till sig. Han var förnäm och lefde stort, fullt så stort som han hade råd till, och han sparade ingenting på tin fosterdotter. Hon larde dansa, sjunga och spela, hade en guvernant att konversera