Göteborgsposten – 14 januari 1862, sida 1

afseende innebära ensjelfundervisning eller sjelfutveckling (discore). I och med denna insigt måste srågan om monitorers tjenlighet för folkundervisumgen komma att visa sig i en helt annan dager, än den vanliga. Så länge man helt enkelt utgick ifrån den ohållbara, men i sin lösryckthet utomordentligt förtöriska och sanningslknande förutsätumngen, att öfverallt och under alla omständigheter den kunnigaste läraren vore den bäste och mest onskvärda, blet det naturligt att i likhet med hr M. betrakta momitörsväsendet såsom ingenting annat än ett nodfallsmedel, på sin höjd ursäktligt genom bristande tillgång på eller medel att bekosta kunnigare larare. Forutsättningens riktighet borde dock redan kunnat synas misstänkt, i fall man endast gifvit akt på den så vanliga företeelsen, att samme lärare, som i yngre dagar och med svagare kunskaper varit ytterst lycklig undervisare, efteråt ofta rönt mindre framgång, oaktadt hans kunnighet vuxit och åren ingalunda ännu förminskat hans kraft: hela felet är tydligtvis blott, att hans intresse svalnat, emedan saken småningom blifvit honom allt för väl bekant och slutligen trivial, eller kanske tydligare uttryckt, emedan afståndet mellan hans egen kunskapliga ståndpunkt och deras, som han måste undervisa, i sammanhang med den ständiga omsättningen af de sednare, efterhand vuxit till den vidd, att någon omedelbar och lefvande beröring mellan bägges egentliga tankekretsar knappast längre synes möjlig, En professor skulle med all sin ötverlågsna kunnighet visst icke duga i någon låg klass af en elementarskola o. s. v. Men äfven folkskoleläraren är ju en människa med ett visst mått al de anspråk, bildningen medför; och hur vill man då begära, att han skulle finna sig tillfredsetälld at och kunna uthärda med den lotten, att under en hel återstående lifstid nodgas idkeligen plugga med abc, stafva och lägga hop m. m., kort sagdt, att med otaliga barn allud ånyo personligen genomgå den sauma lilla andefattiga och tralgångna kursen af de allra lägsta och elementära kunskapsfardigheter, hvilkas bibringande och inofvande med all dess al ändamålet föreskrifua dödande enformighet Just utgor folkskolans första och angelägnaste uppgift? Man har i sanning bra huven kännedom af människonaturen, om man tror på möjligheten, att han ej snart skall tröttna, att ej slapphet och torsummelser skola intaga det forsta nitets, den sordna ihärdighetens plats samt verkningarne blifva derefter. Huru helt annorlunda deremot hans ställning, om han, såsom i en vexelundervisningsskola, egentligen blir styresman för ett litet samhälle, hvars hela månglemmigt sammansatta verksamhet han ordnar, leder och öfvervakar, men der han, ehuru färdig att personligt ingripa hvarhäldst behofvet påkallar, likväl af den omedelbara undervisningen sjelf enligt regeln endast utför hvad som har högre eller förståndsmässigare innehåll (såsom all utveckling och förklaring, isynnerhet af religionslä ran), uppdragande i allmänhet närmaste handbafvandet af de lägre öfningarna, som tills vidare blott gå ut på mekanisk dressering at de unges sinne och inbillningskraft (innanläsning, skrifning, en del räkning, förhör af ordgranna utanlexor, geografisk chartläsning) åt biträdande monitörer! För dessa monitörer åter ligger i ett så beskaffadt uppdrag alls ingenting motbjudande eller nedtryckande, utan tvertom en uppmuntran och en fördel; det är för dem på en gång det angenämaste och det fruktbaraste sättet att repetera och stadfästa sina nyförvärfvade kunskaper, och de lemna alltid sin cirkelordning elleriskolan tillräckligen tidigt, för att aldrig der hinna förlora den der vissa, för en undervisare o hälsosamma agra