Göteborgsposten – 14 januari 1862, sida 1

hustru, till mig, Han var mycket vänlig och omtänksam, men, liksom vi, mycket fattig. Mitt tillstand kostade honom mycken tid och öfverläggning, och han sade en gång att min konstitntio måste ha få en svår stöt, af hvilken mina nerver sannolikt alltid skulle bli lidande. Längre fram skall jag nämna doktorns namn, och du skall då hättre fatta hans karakter än du skulle kunnat det genom mina skildringar. Jag blef smäningom stark — eller åtminstone starkare. Jag kunde sy litet hemma och sola mig och mitt barn i vindskammarfönstret. Jag vågade icke hemta frisk luft på annat sätt. Jag var alltjemt förklädd, och jag strök då och då på mig den vanställande färg, som förändrade mitt ansigte och mitt hår. Men det tillstånd af ständig förskräckelse, hvari jag befunnit mig hela månader efter min flykt från Les Rochers hade ingifvit mig en bestämd motvilja för tanken att någonsin mer gå ut vid dagsljus utsatt för att observeras och igenkännas af hvarje person jag mötte. Förgafves räsonerade Amante — förgäfves yrkade doktorn att jag skulle göra det. I allt annat var jag lydig, men i detta var jag envis. Jag ville icke gå ut och dervid blef det. En dag kom Amante hem från sitt arbete med nyheter — en god och en annan egnad att väcka farhågor. Den goda nyheten var detta,